Tomas Helenius

Portal 2 (2011)
En briljant spelidé. Perfekt matchade skådisar. Och ett manus kliniskt fritt från svagheter. Portal 2 är Valve på toppen av sin förmåga – har något spel varit närmare perfektion? Jag skulle kunna ge det 6 av 5.

Red Dead Redemption (2010)
Frukten av en open world-formula som förfinats i nio års tid är ett mästerverk. Det visar ett Rockstar som kan annat än kaosaction, attityd och samtidssatir. Förkrossande bra!

DCS: F-14 Tomcat (2019, early access)
Aah! Top Gun-planet till stridflygsimmen framför andra – a match made in heaven! Med närmast ogreppbar detaljnivå och flygfysik som frammanar känslor som inte förnummits sen IL-2 Sturmovik var nytt. Tveksamt om en seriös simulator av år 2019 kan göras bättre än så här. Och då är Tomcat inte ens färdig.

The Walking Dead (2012)
Storheten låg inte i att styra berättelsen. Inte i avsnittsindelningen, och absolut inte i kontrollerna. Det är Telltales förmåga att locka fram de tyngsta känslorna inom oss – sorg, smärta, saknad – som gör The Walking Dead till ett av decenniets mest krävande, urlakande och minnesvärda spel.

Minecraft (2011)
Här kunde det med rätta ha stått att Red Dead 2 är minst lika bra som föregångaren. Eller så kunde det ha sjungits en gospel om hur Trevor, Franklin och Michael var en konsolgenerations svanesång. Men det gör det inte, eftersom Minecraft är vår tids Lego.

Jonny Myrén

The Witcher 3 (2015)
Gripar, försvunna stekpannor och badkar kombinerades i en levande spelvärld med ett djup vi sällan skådat tidigare. Även till synes obetydliga sidospår bjöd på intressanta upplevelser och möten med karaktärer som etsade sig fast i minnet. The Witcher 3 har kort och gott satt ribban för alla framtida action-RPG:n.

FTL: Faster Than Light (2012)
FTL är ganska kort och relativt repetitivt, men tack vare den störtsköna spelmekaniken och de olika sätten att tackla hoten i yttre rymden kunde man lira omgång efter omgång utan att tröttna. Den fantastiska musiken och den sköna retrografiken gjorde även sitt för att höja denna pärla till astronomiska nivåer.

The Elder Scrolls V: Skyrim (2011)
Buggarna var många, men det klassiska Elder Scrolls-ögonblicket när man tar steget mot ljuset och kliver ut i den öppna världen markerade starten på ett fantastiskt äventyr. Ord som Blackreach, Bleak Falls Barrow och Lydia får mig fortfarande att sitta med ett fånigt leende på läpparna och tom blick. Moddvänligheten var bara grädden på moset.

GTA V (2013)
GTA V är GTA med extra allt – tre spelbara karaktärer, en massiv karta och mängder av intressanta fordon. Och, äntligen med möjligheten att leka runt i den virtuella sandlådan med vänner och ovänner online. Singleplayer-kampanjen och dess svarta humor hade i sin tur regi som platsat i vilken Hollywood-film som helst.

Death Stranding (2019)
Det är lätt att kategorisera Death Stranding som en “walking simulator”, och även om så är fallet så är det samtidigt så mycket mer. Ena stunden är det en nästintill meditativ upplevelse medan man i nästa har hjärtat i halsgropen och förtvivlat försöker samla ihop sina tappade paket i ett hav av böljande tjära.

Joakim Kilman

Dark Souls (2011)
Det går att argumentera för att Dark Souls 3 och Bloodborne är mer slipade, men original-Dark Souls är fortfarande det som gjort störst intryck på mig. Och inte bara mig, med tanke på hur extremt inflytelserikt spelet har varit under hela 10-talet. Ett intrikat och suggestivt actionrollspel jag aldrig riktigt tycks tröttna på.

Hotline Miami (2012)
Jag har några ganska starka minnen av feberdrömmar jag hade som barn. Desorienterade, högljudda och fragmenterade. Hotline Miami påminner mig om dem. Inte estetiskt – jag drömde inte i grälla färger med ett elektroniskt soundtrack i bakgrunden. Inte heller innehållsmässigt, eftersom jag inte är en störd seriemördare. Men den psykedeliska känslan av att befinna sig någonstans mellan dröm och verklighet är påtaglig i Hotline Miami. Plus att det är ett för jävla skitkul spel.

Xcom 2: War of the Chosen (2017)
Sett till antal speltimmar är väl Firaxis det företag som stulit störst del av mitt liv under det gångna decenniet. Två Civlization-spel, och två Xcom-spel. Allra bäst av dessa är för mig Xcom 2. Specifikt med den magnifika War of the Chosen-expansionen. Mer eller mindre en perfekt uppföljare på så vis att det både behåller det som var bra med föregångaren, men ändå tillför något nytt.

Disco Elysium (2019)
The Witcher 3 och Mass Effect 2 är mer storslagna, och Divinity: Original Sin 2 har ett underbart stridssystem. Och alla de förtjänar en plats på den här listan, om vi ska vara ärliga. Men här och nu är det Disco Elysiums fullständigt unika värld som satt sig djupast i bröstet. Inte bara en frisk fläkt för hela rollspelsgenren, utan också en fascinerande och djupt gripande spelupplevelse. En blivande klassiker som tål att nämnas i samma andetag som Planescape: Torment.

Thimbleweed Park (2017)
Allt måste inte vara nyskapande. Thimbleweed Park är imponerande just för att det lyckas göra ett väldigt klassiskt och gammaldags äventyrsspel, dessutom full av metahumor som borde kännas trött och gjord. Men Ron Gilberts säregna ton och torra humor gör Thimbleweed Park till en oförglömlig plats att utforska, och i slutänden betyder alla de där metainslagen något. Och det gör hela skillnaden.