Mario och hans bror har fått prova på allt möjligt under åren. Peach, däremot, har till stor del fått hålla sig till att vara en dam i nöd. Men Princess Peach: Showtime! är det andra spelet där prinsessan spelar huvudrollen, och det vi får är rosa, glittrigt och med en rejäl dos kvinnligt djävlar anamma!
Peach och hennes svampar är bjudna att gå på teater, men när de anländer till arenan så visar det sig att ondingen Grape har tagit över lokalen. Det blir upp till Peach att rädda dagen och showen. Berättelsen må kanske inte vara Nintendos starka sida, men den ramar in det som komma skall.
Kreativiteten är det inget fel på.
Peach: Showtime! skulle kunna beskrivas som ett minispel-fokuserat spel. Alla världar har egna teman och ofta helt olika spelmekaniker som knyts samman av en dräkt Peach får. Ena stunden är hon en ninja som smyger i gräset och på nästa bana dekorerar hon en stor kaka medan hon i kockkläder hänger från en trapets. Det är otroligt lekfullt på det där sättet som bara Nintendo kan, och även väldigt underhållande. Peach själv fungerar också utmärkt i alla dräkter och är långt mer cool än Mario någonsin skulle kunna bli. Jag älskar små detaljer som att hon håller upp två löv framför ansiktet när hon smyger i gräset med ninjakostymen.
"Otroligt lekfullt på det där sättet som bara Nintendo kan"
En nackdel, som många andra Nintendospel också har, är att spelet känns väldigt simpelt. Dräkterna är coola, men det känns som man skrapar på ytan i fråga om potential. Alla dräkter för strid, exempelvis, är ganska likadana då det endast finns en attack- och en hoppknapp. Djupet saknas, helt enkelt. Banor där jag är detektiv eller kock har däremot mer variation, och det är också här det bästa med spelet finns. Bossarna är varierade och har ofta en rolig mekanik som jag måste klura ut. Men tyvärr är de inte så speciellt utmanande.
Grafiken är så charmig som bara Nintendo kan. I och med att allt denna gång utspelar sig på en teater så är alla banor uppbyggda i scendekor. Det är kulisser som representerar miljöerna och ibland flyger fiender in hängande i rep. Här leks det med perspektivet, så när du går in genom en dörr snurrar scenen och visar upp ett nytt rum på baksidan. Det blir som en blandning av allt annat Nintendo testat: från Yoshis garnvärld till Paper Mario med dess platta scener. Otroligt lekfullt och väldigt charmigt.
Men ett stort problem med spelet är svårhetsgraden, eller avsaknaden av svårighetsgrad. Bossarna kan vara lite kluriga, men när man hittat vad man ska göra så handlar det oftast om tre till fem träffar innan de dör. Peach har däremot en livmätare med hela fem hjärtan, plus att bossarna strösslar nya hjärtan under striderna. Det gör att jag sällan (aldrig) dör i spelet. Nu förstår jag att det är tänkt för yngre spelare, men till och med min yngsta dotter tyckte spelet var lite väl lätt.
Mer tuggmotstånd hade smakat bra.
Allt som allt är Princess Peach: Showtime! ett charmigt litet spel med stor variation, men som tyvärr saknar lite djup. Jag hade också gärna sett lite mer utmaning, eller åtminstone möjligheten att ändra svårhetsgrad. Nintendo har kokat ihop en bra idé här, men jag önskar de hade vågat dra på lite mer med kryddorna. Som det är nu så är Showtime! fint upplagt på tallriken, men det saknar djup i smakerna.
