Gustav Höglund
Battlefield: Bad Company 2 (2010)
Årtiondets bästa multiplayer, utan tvekan. Med Bad Company 2 visade Dice att Battlefield fungerar minst lika bra på konsol, trots det lägre spelarantalet. Förstörelsen, grafiken och ljudbilden, kombinerat med en samling fantastiska kartor, gör detta till en titel jag minns med explosiv kärlek.
Dota 2 (2013)
Spelet som definierar hatkärlek för mig. Valve begick uppföljare på den tokpopulära WC3-modden och lyckades modernisera utan att slarva bort magin från originalet. Esportscenen gör spelet lika roligt att titta på som det är att spela och Icefrog fortsätter leverera uppdateringar som håller spelarbasen på tårna. En gigant på PC-fronten.
Bloodborne (2015)
Spelet som fick mig att sluta ängslas och älska Hidetaka Miyazaki. Bloodborne är så nära ett "perfekt" spel man kommer. Atmosfären, nivådesignen, bossarna, svårighetsgraden, handlingen som bubblar i bakgrunden - allt håller toppklass. Det är inte för alla, men jag föll platt.
Death Stranding (2019)
Hideo Kojima är en sällsynt fågel och en av branschens rockstjärnor. När Sony gav honom fria tyglar att skapa någonting nytt tog han verkligen chansen. Death Stranding överraskade mig som få andra titlar gjort och lämnade mig förbryllad, förbannad, förundrad och förälskad. Årtiondet startade med några av världens bästa uppföljare och avslutades med ett av tidernas bästa original.
The Witcher 3 (2015)
Årtiondets absolut bästa spel - så är det bara. The Witcher 3 imponerar lika mycket idag som det gjorde för fyra år sedan och kommer leva kvar som ett av de bästa verken mediet har spottat ut. Jag kan skriva spaltmeter efter spaltmeter som förklarar varför, men ni vet redan varför. Våren 2015 höjde CD Projekt ribban för hela branschen, och ingen har tagit sig upp på samma nivå sedan dess.
Fredrik Eriksson
The Witcher 3: Wild Hunt (2015)
Årtiondets bästa spel? Checked. Århundradets? Checked. Någonsin? Checked. Lika imponerande som CD Projekt Reds hantverk är, lika stor är deras trilogiresa från buggig och stel uppstickare till spelet alla vill slå. Det har jag svårt att se hur någon skulle kunna lyckas med – förutom kanske CDPR själva.
Xcom 2 (2016)
Jag är inte en man av järn. Ändå kastar jag mig huvudstupa in i Xcoms ironman-läge, där minsta tabbe kan kosta mig tiotals timmar av minutiös teambuilding. Men trots idel fiaskon känner jag mig alltid redo att klicka new game igen. ”Den här gången, så...!” Och däri ligger hemligheten med Xcom.
The Walking Dead: Season One (2012)
Som spel, i ordets klassiska bemärkelse, är Telltales The Walking Dead ifrågasatt av många. Ironiskt nog är The Walking Dead den kanske största revolutionen under de här tio åren. Det var inte bara en berättelse jag lyssnade och bölade till, utan en jag i det lilla och i det stora själv var med och skrev.
Stardew Valley
Indieskrået är fyllt (överfullt?) av nostalgivurmare med de rosa bågarna på. Att någon däremot tankat inspiration från en barndomsfavorit och tagit den både ett och tio steg in i framtiden har dock bara hänt en gång. Stardew Valley gjorde Harvest Moon passé och Eric Barone till spelvärldens storbonde.
Rayman Origins
När ska Michel Ancels geniala galenskap få Nobelpriset? Det undrar jag ofta. Rayman Origins vågar vara elakt utmanande och kommer undan med det då bakgrunderna är fulla av glada, dansande svampar och sjungande fiskstim, men framför allt för att det är fläckfri plattformsprecision.
Johan Olander
Mount & Blade: Warband (2010)
Kartan är stor och oövervinnelig. Du är en simpel spelare som ska gå från fattig fotsoldat till att styra ditt egna rike. I början känns det svårt, frustrerande och omöjligt. I samband med att din styrka växer suger spelet in dig och blir till ett digitalt heroin. Det kliar till och med i huden när jag skriver det här, och jag har inte skabb.
Hearts of Iron IV (2016)
Paradox Entertainment har fingret på pulsen hos spelvärldens herrefolk. Inlärningskurvan är spikrak och lodrät, men belöningen är därefter. Historienörden får sina behova mötta och den som vill återskapa stormaktssverige får även den sina önskningar uppfyllda. Hearts of Iron IV är dessutom en självklarhet på vuxen-lanet.
Stellaris (2016)
I rymden kan ingen höra dig skrika samtidigt som en svampcivilisation nosar utanför din gräns. Med lekfullhet, en stor skopa allvar och en sjuhelsikes inlärningskurva lyckas Paradox pricka rätt – igen. Det utmanande teknologiträdet och de häftiga rymdstriderna får mig att återvända till denna pärla, gång på gång.
The Darkness II (2012)
“Ärligt talat var din artikel inte särskilt bra”, var det första omdömet jag fick på min stora premiär som speljournalist. (Inte på FZ. /FZ) Det var kanske den krassa verkligheten, men spelet jag varit i Kanada för att testa, var det. Mike Pattons patenterade väsande och Digital Extremes fläcklösa gameplay gjorde det här till en av mina absoluta favoriter. Ett spel som betytt mycket för mig på många sätt.
Red Dead Redemption (2010)
Är det första spelet från Rockstar jag faktiskt spelat igenom. Att rida runt i ett öppet vilda västern var ett skönt avbrott från allt annat jag spelade under den här perioden och jag spelade mycket. Jag har aldrig gillat sidouppdrag, men den här gången ville jag aldrig att det skulle ta slut. Rockstar lyckades skapa något mellan actionfest och yin-yoga. Som en digital Tinder-date med tillhörande “walk of shame”.
Robin Andersson
Dragon Quest XI (2017)
Det jag uppskattar med det här spelet är hur det tar gamla koncept och får dem att fungera i nutidens spellandskap. Dragon Quest XI spelas och ser ut precis som vi trodde de äldre spelen gjorde. Fantasin är nu verklighet, och vi har ett gammalt JRPG i ny och förbättrad tappning.
The Witcher 3 (2015)
Otroligt bra uppdrag, underbar värld att utforska, och ett gäng fantastiska karaktärer att interagera med. Det är ett spel där dina val påverkar handlingen på ett bra och märkbart sätt. Witcher 3 har nästan allt en rollspelsfantast behöver, och är en upplevelse jag aldrig kommer glömma.
Mass Effect 2 (2010)
Spelet dedikerar en stor mängd tid till att bygga upp meningsfulla förhållanden mellan Shepard och dina kompanjoner. När dessa relationer sedan hamnar i fara får vi en av de bästa historierna i ett spel någonsin. Mycket har man förbättrat från uppföljaren, och för mig är spelet det bästa med Shepard i huvudrollen.
Dark Souls (2011)
Spelet som startade en egen genre. Världen är mörk och man är nästan helt ensam. Ensamheten förstärks av att spelet är hänsynslöst och svårt, men lyckas vägleda dig genom sitt gameplay på ett bra sätt i hur du ska ta dig vidare och sopa banan med allt motstånd.
Portal 2 (2011)
Portal 2 är ett spel som lyckas toppa det redan fantastiska originalet. Mer pussel att sätta hjärnan i arbete med, och att försöka “tänka i portaler” är en av de bästa spelupplevelserna vi någonsin fått. Att få spela Portal 2 med en vän i coop-läget är fantastiskt.
