Joakim Bennet
The Witcher 3 (2015)
Det är svårt att rangordna spel utspridda över ett årtionde, men en titel transcenderar både tid och rum – CD Projekt Reds mästerliga epos visade både hur en öppen värld ska se ut, och att även det enklaste sidospår är värt ett äventyr. Geralt of Rivia är årets karl, i årtiondes spel. Alla katergorier.
Red Dead Redemption 2 (2018)
Om CD Projekt visade hur man gör en öppen värld levande, tog Rockstar det steget längre. Aldrig tidigare har så mycket energi lagts på saker som få spelare ens kommer att se. Örnens fjäderdräkt, vikten på forellen, hästarnas pungar. Men det är människorna och deras liv som drar in mig och vägrar släppa taget.
Total War: Warhammer (2016)
Av alla de Total War-spel som släppts sedan starten på 2010 är det ironiskt nog ett med fantasytema som tar hem guldmedaljen. Det här är det perfekta giftemålet mellan Total Wars storslagna storskalighet och Warhammers detaljerade lore. Vem behöver Napoleon när man kan ha Grimgor Ironhide. Waaagh!
Disco Elysium (2019)
Det perfekta rollspelet kom från ingenstans och charmade kalsongerna av mig. En namnlös, svårt alkoholiserad polis i en dyster, alternativ verkligheten där staden ligger i någon sorts mental dvala, precis som människorna i den. Eftertänksamt, ohyggligt roligt, mitt i ett makabert mörker. Och ja, du kan ha inre dialoger med det limbiska systemet.
The Walking Dead: Season One (2012)
Telltales genreskapade äventyr visade hur man får spelare att känna. Trots medioker teknik fick man komma så nära huvudpersonerna att det nästan gjorde ont. Och när Clementine blev Clem med hela spelvärlden fick hon oss att känna sin egen sorg, vrede och viljestyrka. Vilken resa det var!
Lucas Jones
The Legend of Zelda: Breath of the Wild (2017)
Två år efter första stegen i Hyrule får jag fortfarande inte nog av de kilometerlånga vidderna och de minutiöst utformade omgivningarna. Än idag vägrar jag möta sista bossen eller fylla ut hela världskartan, för jag vill inte att äventyret ska ta slut. Så länge jag har platser kvar att utforska slipper jag det.
Shovel Knight (2014)
Hösten 2014 var jag djupt försjunken i ekonomistudier vid Lunds universitet som inte ledde nån vart, mycket på grund av Shovel Knight till 3DS. Någon kandidatexamen i nationalekonomi blev det aldrig, men de ljuva 8-bitstonerna och svettiga bosstriderna bär jag fortfarande med mig. Mycket valuta för studiemedlen, om ni frågar mig.
Dark Souls (2011)
För mig är första akten av Dark Souls oöverträffbar. Den timslånga rutten från trygga Firelink Shrine uppför berget till Undead Parish, fylld av strider mot tjurdemoner, bevingade statyer och fan och hans moster på vägen som sedan helt plötsligt slingrar runt tillbaka till startpunkten slutar aldrig förbluffa mig. Världsklass.
Portal 2 (2011)
Det känns nästan overkligt att det finns ett spel där både Stephen Merchant och JK Simmons medverkar. Skitroliga pussel i all ära, men för mig lyser Portal 2 som starkast när den förstnämndes neurotik och den sistnämndes arrogans får komma till sin rätt i det tonperfekta manuset.
Minecraft (2011)
Jag vet inte vad det egentliga målet med Minecraft är. Grovt räknat har jag nog lagt över tretusen timmar på det, utspritt på fem olika plattformar under åtta års tid utan att egentligen tröttna. Jag tänker att det nog kommer bli ett par tusen timmar till innan det händer.
Mattias Frost
Divekick (2013)
Ett fightingspel som endast styrs med två knappar – lika simpelt som genialiskt. Men faktiskt också förvånansvärt djupt för den som lade ner själen i att klättra i onlinerankingen. En mycket udda och rolig titel som förtjänade så mycket mer än det där fåtalet månader som online-scenen levde under 2013.
Dropsy (2015)
Tvära kast i en finurlig och retrodoftande peka och klicka-förpackning. Här draperas kluriga pussel i vemod, värme och humor. Dropsy lyckas vara roligt och sorgligt på samma gång, vilket förstås passar utmärkt för ett spel om en clown. Dessutom är äventyret otroligt välgjort och helt enkelt väldigt fint. På alla sätt och vis.
To the Moon (2012)
Freebird Games RPG-maker-skapelse To the Moon brukar nämnas i diskussioner om känslosamma spel som får oss att gråta. Och det hamnar på min lista av just den anledningen – det är ett av ytterst få spel som över huvud taget berört mig emotionellt. Att det lyckas med bedriften utan allt vad svulstig AAA-produktion och miljonbudget heter är extra imponerande.
Fallout: New Vegas (2010)
Vid en första anblick är kanske inte ett brunt ökenlandskap den mest spännande av skådeplatser för rafflande spelupplevelser. Men i Nevadaöknens radioaktiva damm finns det oanade möjligheter. Så. Många. Möjligheter. Som gör det möjligt att rollspela en karaktär i princip hur man vill. Min personliga favorit? En galen men väluppfostrad kannibal som är sammetslen i truten och mördar alla han ser. Decenniets absolut bästa rollspel.
Rocket League (2015)
Sommaren 2015 hörde jag motorljud när jag stängde ögonen, och mina drömmar handlade om att sätta det där perfekta drömmålet som får motståndarna att skrika rakt ut i ångest. Varken fotboll eller racing har varit roligare än när de kombineras i Rocket League – det skitroliga spelet som med rätta tog utvecklarna Psyonix från branschens avbytarbänk och raka vägen in i startelvan.
Joel Olsson Svanfeldt
Battlefield: Bad Company 2
Ja, det släpptes detta årtionde. Battlefield må ha blivit mer bombastiskt i senare versioner, men för mig toppar inget av dem Bad Company 2. En underhållande singleplayer-kampanj med minnesvärda karaktärer och därtill en grym storskalig multiplayer innan lootlådor blev en stapelvara. Och Vietnam-expansionen!
Rocket League
Vi har en svensk fyrfaldig världsmästare (turbopolsa) i den esport som är enklast för utomstående att greppa: Fotboll med flygande bilar som kan göra bakåtvolter. Att spela Rocket League är lika roligt i första matchen när du inte kan träffa bollen, som tusen timmar senare, när du sätter flip resets och ceiling shots utan att blinka.
Titanfall 2
Den bästa FPS-kampanjen detta decennium. Kreativ med både vapen, färdigheter och miljöer på ett sätt som gör att man aldrig är uttråkad, utan istället flera gånger tappar hakan. Och varje gång någon pratar om spelet nämner de ofrånkomligen det där uppdraget.
The Legend of Zelda: Breath of the Wild
När Nintendo gör något, gör de det ordentligt. Ett open world-Zelda fylldes till bristningsgränsen med kluriga pussel, gulliga karaktärer, oväntade möjligheter och galen detaljrikedom. Minns du vakten som, om du ställer dig på ett broräcke, tror att du vill ta självmord och försöker övertala dig att tänka om?
The Stanley Parable
The Stanley Parable struntar helt i den trötta frågan om spel är konst och går istället vidare mot den antagligen mycket viktigare frågan: Kan ett spel få oss att asgarva och sedan tvivla på oss själva med hjälp av de djupaste filosofiska frågorna? Vilket slut fick du, och var det verkligen ett slut?
