Vi tar det en gång till. Slå upp dörren på den bakre av de båda patrullerande pumphagelmännen. Sedan ett snabbt, snett hugg längst överkroppen på killen med kofoten så att han och hans kritvita, axelvaddade kostym delas i två. Fortsätt sedan snabbt med att kasta ditt samurajsvärd på den andra av männen med hagelgevär. Plocka upp ett av gevären och vänta in vakterna och rottweilerhunden som snart rusar runt hörnet.
Tålamod. Har du det har du kommit en bra bit på vägen i #Hotline Miami redan innan du ens installerat det. Här kommer du nämligen tv-spelsdö mer än vad du gjort på många år. Precis som i 2010-års mest oförlåtande indie-plattformare, #Super Meat Boy, är döden nämligen inte mer än en ögonblickspaus i en enda lång köttkanonad. En blixtsnabb omstart och på't igen bara, med lite putsad, förhoppningsvis bättre tajming eller helt förändrad taktik i sikte. På något sätt är det som att fila på det perfekta sättet att ta en kurva i en F1-bil, eller sätta en snygg line i ett skateboardspel. Och att se någon göra det med toppbetyg, eller ännu hellre själv göra det felfritt, är fantastiskt.
Bered dig på att slita ut R-tangenten
Året är 1989 och skiten är på väg att gå ner i Floridas sydöstra hörn. Kokainet sköljer som en flodvåg över stadens solvärmda gator, och i dess efterdyningar kommer inget annat än ond, bråd jävla död. Någonstans i en smutsig liten lägenhet lämnar någon ett meddelande på en telefonsvarare. Ett problem behöver lösas, något som utan undantag betyder att någon behöver tas om hand. På snabbast möjliga sätt. Det enda som är säkert är att det inte kommer ske på ett snyggt sätt. Sätt på djurmasken, sudda bort mänskligheten och få jobbet gjort.
#Dennaton är en indieduo bestående av Dennis Wedin och Jonatan Söderström. Den senare är i indiekretsar mer känd som Cactus. En excentriker som gjort sig känd för spel om fördomar och en vilja att göra illa sina fans – med plågsamt svåra och obehagligt skruvade spel. Hotline Miami är Cactus första kommersiella spelsläpp och det märks. Det är mer putsat än det mesta han gjort tidigare och mindre av ett mäktigt koncept klätt i ett minimalistiskt skal. Mycket tack vare Dennis Wedin och hans massiva insats på det grafiska planet.
Kommersiell indie
Spelet hittar inspirationen både i hur det ser ut och hur det spelas från smutsigt våld på vita duken (Drive, Pusher, Natural Born Killers) och top-down-actionspel från det förgångna (Smash TV, Chaos Engine och Alien Breed). Men mest av allt kommer det packat med karaktäristisk stil, något som brukar saknas i de flesta spelproduktioner. Det är Cactus vassa taggar som sticker ut ur den pixliga kostymen, väl emulerat – och vidare utvecklat – av Dennis skarpa penna. Presentation hjälps ytterligare av det fullständigt geniala soundtracket. Jasper Byrne (känd för Lone Survivor), Boston-musikern Stephen Gilarde och de andra står för en av de bästa ljudmattorna jag snubblat över i ett spel – möjligen bortsett från ett par fina Rockstar-produktioner.
När pixlarna tystnar..
Och så var det det här med våldet. Hotline Miami är ett spel som vågar ladda det annars så självklart oproblematiserade våldet med obehag. Det i sig motiverar kanske inte att göra spel överdrivet våldsamma (Uwe Boll och Running with Scissors hälsar!), men här finns ändå något mer än bara pixliga kroppsvätskor och hårda nävar. För varje nytt blodsprängt uppdrag jag tar mig an, utan att ställa några frågor till de anonyma rösterna på telefonsvararen, blir jag mindre och mindre säker på varför jag gör det här. Och väl på plats dunkar jag min egen skalle blodig mot den stenhårda vägg av fiender som väntar på varje ny våning, inte alls olikt det sätt på vilket huvudkaraktären avslutar kokainlangargrunts. Det absurda i att med stil försöka ha ihjäl små representationer av människor, och upprepa det tills att ingen av dem rör sig längre.
För mig är Hotline Miami inget annat än en aha-upplevelse, ett spel som bevisar varför det är så viktigt att det finns en indiescen, ett alternativ till allt det strömlinjeformade och lättuggade. Det är ett spel som påverkar mig lika mycket som första gången jag såg en Tarantino-film eller plockade upp en Alan Moore-serietidning. Ett spel som har så mycket stil att det får allt annat att kännas själlöst – och det gör det med små medel. Det ska bli ett nöje att få fortsätta följa Dennaton.
