80-talist försöker spela Elite

Tillbaka på ursprungsstationen. Upptäcker till min lycka att man kan spara på rymdstationer genom att trycka Escape (något som inte fungerar när man är ute i rymden). Detta kommer jag utnyttja, sanna mina ord.

Med hjälp av min nya bästa vän ”Spara” lyckas jag få igång något som liknar ett slags handelsresande. Jag besöker nya planeter, köper och säljer och har – vansinnigt nog! – börjar föra långa, handskrivna listor över vad galaxens många handelsvaror (mat, textilier, slavar, knark, datorer, guld och mineraler, för att nämna några) kostar på de olika stationerna. Trots det blir många av mina resor fiaskon, samtidigt som bränslet kostar en väldig massa. Efter fem livsfarliga turer uppgår min vinst till exakt nio rymdspänn. Trippmätaren står på 20 ljusår. Jag vågar inte tänka på timpengen.

Mer spännande än så här blir det väl knappast i rymden.

Mina resor fortsätter, rymdstationsdockandet börjar kännas hanterbart (även om det fortfarande är fruktansvärt) och när jag blir attackerad av fiender händer det att jag lyckas pricka någon av dem innan jag sprängs och dör. Och även om jag förstås hade kunnat spela i hundra timmar till så känner jag ändå att jag är redo att svara på några av frågorna som ställdes i början av den här artikeln.

Elite är ett intressant spel. Det är lätt att förstå hur fantastiskt det måste ha känts för 28 år sedan, och det är nästan lika lätt att inse att den moderna spelbranschen kan lära sig något av att ta ytterligare en titt på det. Idag håller spelutvecklarna dig ängsligt i handen under hela äventyr, Elite slänger genast ut dig i den kalla rymden. Det kräver mycket av dig, men om du lyckas så vet du också att det enbart beror på din egen prestation – inte på att utvecklarna har bestämt att du ska lyckas. Det är en fin känsla.

Men går det att spela?

Nja. Att vara så här fientlig mot nya spelare är förstås omöjligt att vara idag. Att göra den allra mest grundläggande spelmekaniken – rymdstationsdockningen – till en halvt omöjlig plåga är ett designfel stort som Jupiter. Och även när du har tagit dig över detta Mount Everest till ingångströskel så är det väl tveksamt att du kommer att ha särskilt kul med spelet. Jag hade knappast stått ut så här länge om det inte vore för att jag hade en artikel att skriva.

Men nu är den slut, och det är mitt äventyr också. För att ändå få till något slags värdigt avslut på min korta rymdkarriär så bestämmer jag mig för att köpa ett ton knark och bara bränna full patte in rakt in i närmsta stjärna. Men strax efter att jag kommer ut i rymden blir jag attackerad igen. Jag minns att jag har läst något om rymdpoliser i manualen, och tänker att det kanske är dem. De skjuter och skjuter, som om de vill säga mig något.

Som om de vill säga ”Är du inte lite för ung för att åka omkring i rymden och hålla på med ett ton knark och spela Elite?”

Jo. Jag är nog det.