80-talist försöker spela Elite

Jag ger mig direkt ut i rymden igen, och blir strax därefter attackerad av en rivaliserande rymdman! Eller jag tror det i alla fall, något slags halvdant hopkok av pixlar svärmar omkring mig och avlossar något som mycket väl kan vara laser.

”JASÅ! TVÅ KAN LEKA DEN LEKEN!” utbrister jag kaxigt, för att sekunden senare inse att okej, om man ska vara petig så är det väl snarare så att det bara är en som kan leka den leken. Själv vet jag ju knappt hur man styr skeppet.

Det som sedan följer måste vara den tröttaste rymdstriden sedan Kapten Kirk träffade på den fruktansvärde ödlevarelsen Gorn (bildbevis nedan). Varken jag eller min kombattant verkar ha någon aning om varför vi strider eller hur man gör för att strida, så det blir mest att vi åker runt, runt. Under tiden som jag åker omkring med mitt skepp försöker jag lära mig hur man gör för att åka omkring med sitt skepp. Lite experimenterande leder till upptäckter av några ganska vettiga funktioner (som ”öka eller sänka farten” och ”se sig omkring”) på de mest slumpmässiga tänkbara tangentbordspositioner. Därefter hittar jag rymdskeppets laserknapp, och dessutom något slags missilsystem.

Då får jag givetvis hybris och tänker att jag har den här striden precis som i en liten ask, men sekunden senare inser jag att oj, alla de där laserskotten som jag trodde hade missat mitt rymdskepp, de hade egentligen träffat. Det var bara mina sköldar som har stått emot. Nu verkar de inte göra det längre.

Hundradelen senare sprängs jag i bitar igen.

Jag har börjat få den där gnagande känslan av att vara dummast i hela rymden, så jag bestämmer mig för att läsa på lite inför mitt tredje stora rymdäventyr. Jag hittar en manual i PDF-form, och börjar skumma.

Det första jag får reda på är att ja, jag är dummast i hela rymden. Det där gröna gasmolnet är en planet, för guds skull. Och den där presenten är en rymdstation. Ah.

Varning, det är inte ett grönt moln!

Rymdstationen verkar vara det viktigaste i hela spelet. Det finns en kring varje planet, och det är här man bedriver handel och så. Det är tydligen det spelet går ut på. Bedriva handel mellan planeter och bli rik och uppgradera sitt rymdskepp så att man kan bli ännu rikare. Man kan bli någon slags våldsverkare också, men om mina första erfarenheter av rymdstrid är något att gå efter så är det kanske inte riktigt det jag föddes till att göra. Om man säger så.

För att bedriva handel måste man ta sig till andra planeter, och dessa tar man sig tydligen till genom att markera en av dem på en galaktisk karta, åka ut i rymden och trycka på en ”Hyperspace”-knapp. Jag markerar planeten Diso, far iväg – och hamnar i en annan del av rymden. Den ser väldigt mycket ut som den förra delen av rymden. Jag åker mot en grön planet i fjärran, och upptäcker, med hjälp av någon slags kompass, en rymdstation i omloppsbana. Nu ska jag bara docka, det borde vara lätt! Eller?

Enligt manualen ska jag närma mig stationen långsamt, och sedan liksom pricka ett rektangulärt hål i den. Ett problem bara. Stationen roterar. Så även hålet. Jag måste alltså landa plant i rektangel som snurrar, vilket innebär att jag, medan jag går in för landning, måste rotera mitt rymdskepp synkroniserat med stationen.

Men gud.

Jag gör ett försök. Kanske kommer det att gå ändå. Jag kör givetvis rakt in i rymdstationsväggen och sprängs.