80-talist försöker spela Elite

Flyger, försöker… och träffar rektangeln. Herregud, jag lyckas docka! Jag lyckas korrigera för roterandet, komma in plant, på något sätt missa alla rymdstationens väggar och docka! Lyckan är fullständig. Det känns som om rymden är ägd.

Sedan händer en grej. Elite har förstås inga dialoger, men om det hade haft det så hade det nog låtit ungefär så här nu:
– Var hälsade, invånare på rymdstationen i omloppsbana kring Diso! Jag är den store handelsresanden från en annan planet. Jag har rest över fantastiska avstånd och trotsat livsfarliga faror, och nu är jag här för att handla med er.
– Ok, vad har du för handelsvaror då?
– Öh? Ehm…

Det enda man kan säga om den här planeten är alltså att getsoppan är god och de rosa myrorna är onda.

Okej, det faktum att jag är en lite orutinerad handelsresande börjar lysa igenom. Inte nog med att jag sprängs i bitar och brinner upp och dör så fort jag kommer i närheten av en handelsstation, jag har dessutom glömt att köpa med mig varor från planeten där spelet inleds.

Men det är bara att ta nya tag. Jag går in i handelsmenyn och väljer i lång lista av olika handelsvaror. Jag köper tretton ton mat, för det är ju aldrig fel. Och sedan tappar jag bort min moraliska kompass och köper fyra slavar. På den galaktiska kartan hittar jag planeten Leesti, som tydligen är en fattig jordbruksplanet. De kanske kan behöva lite mat och slavar! Tänker jag som någon slags omvänd kolonialmakt. Och sedan bär det av.

Leestis solsystem är identiskt med de andra två solsystemen, och jag hittar snart min rymdstation. En slags enorm skräck griper tag i mig. Jag vet ju inte hur man sparar, och har följaktligen inte gjort det heller. Och här kommer min nemesis. Jag lyckas få till en bra ingångslinje, sänker farten, korrigerar för stationens fruktansvärda roterande och… tappar modet helt, försöker avbryta landningen men kör istället in i rymdstationsväggen och sprängs och dör.