Startområdena

Calle: De första timmarna var också plågsamt tröttsamma när tusentals människor skulle klubba samma landstigande fejkvikingar och det enda som fungerade var att paxa en spawnpoint och vänta på nästa laddning kött att hamra på.

Blizzard har försökt tänka till genom att skapa två startområden men eftersom resan till den andra, Howling Fjord, skedde från den betydligt mer anonyma hamnen i Menethil var det inte många som hittade dit. Hade transporten skett från någon av två andra huvudstäderna för alliance skulle effekten förmodligen varit ännu bättre.

John: Eller varför inte ett rekryteringsbrev till alla spelare? "Kom till Borean Tundra eller Howling Fjord och slåss mot scourge, vi behöver dig!"

Howling Fjord var i alla fall en välkommen andningspaus efter att i ett par stressiga dagar ha köat till nästa varenda quest i Borean Tundra. Men inte ens i Howling Fjord var trängseln ett svunnet minne. Att Blizzard inte bryr sig nämnvärt om det här är uppenbart, varför skulle de? De enda som utsätts för problemet är de mest fanatiska spelarna. Och de är kvar efteråt ändå. Så när jag stod där vid den kalla stranden och hade öppnat en av de tjugo burar mitt uppdrag gick ut på, då var det bara att gilla läget. Knappa två timmar senare var jag klar med den questen.

Calle: Jag upplevde ändå uppdragen i Howling Fjord som roligare, och faktiskt lite "vuxnare". Att dra spjut ur fallna soldater med skvättande röda pixlar och ett härligt slafsljud som följd kändes som Blizzards svar på #Age of Conans skryt om ett råare innehåll. För mig var det också något av en befrielse att få slåss mot människor istället för överdimensionerade fåglar, diverse klövdjur och andra märkliga arter.

Uppdragen

John: Samtidigt som jag håller med om den lite vuxnare känslan tycker jag att uppdragen bitvis var farligt nära gränsen till osmakliga. När jag ena stunden, på uppdrag av ett gäng druider, skulle rädda tillfångatagna mammutungar och någon timme senare får ett totalt motstridigt uppdrag - att slakta desamma - börjar jag tveka. Försöker Blizzard förmedla någon slags sensmoralisk dualitet? Har den tidigare så enkla banan förvridits till att återspegla ett rätt och ett fel val? Och hur är det egentligen tänkt att fungera när jag inte ens ges valet? Vill jag questa vidare måste jag slakta mammutkalvarna. Varken kul eller tråkigt utan mest underligt.

Calle: Trots att det fortfarande är många av tidigare nämnda "Gå till X, döda Y"-quests har Blizzard tagit det mer kreativa uppdragstänket som infördes i Outland till nya nivåer i Northrend. Det är fler specialföremål som du måste använda och scriptade sekvenser är mycket vanligare. Båda bidrar till att många gula utropstecken leder till en mer unik upplevelse.

John: Nytt för Lich King är också tekniken phasing. Nästan i alla fall - phasing används åtminstone i större utsträckning. Tekniken handlar om att servern är selektiv med vilken information den skickar till klienterna. En egenskap som tidigare använt phasing är rogue-klassens stealth-förmåga. När du stealthar slutar servern skicka din position till andra klienter (motståndare). I Lich King används den här tekniken för att låta ett område utvecklas i takt med att spelaren questar. I en quest får du till exempel följa utvecklingen i en by som går från fridfull till något mer kaotisk, allteftersom du slutför dina uppdrag. Men varför inte den här tekniken kunde användas mer utförligt i de alltför tätbefolkade startområdena förstår jag inte. Gör du, Calle?

Calle: Nej, det hade säkert hjälpt de första veckorna när ordet "clusterfuck" var vanligare i de allmänna chatkanalerna än "lol". Det används dock för att skapa en väldigt trevlig inledning på den nya (så kallade) hjälteklassen Death Knight, men mer om den senare.

Förutom att modellera om världen efter din egen synvinkel har också grafiska effekter lagts till för att skapa en tätare stämning, i en vik i Borean Tundra omges du till exempel av en vit dimma medan du bankar på Vrykuls, det Blizzard kallar halvjättarna med inspiration från våra krigiska nordiska förfäder.