Med mer än 11 miljoner betalande spelare sitter #Blizzard på en kassako som andra spelföretag knappt vågar ha våta drömmar om. Delar av intäkterna går till att utveckla nytt material och målet är att släppa en expansion per år. Det ser ut att bli kärvt på den fronten - det första tillägget, #The Burning Crusade släpptes i januari 2007 och det var med knapp marginal som Wrath of the Lich King hann bli färdigt innan årsskiftet.

Nästan två års utvecklingstid för en vanlig expansion är lång tid, särskilt med tanke på målsättningen. Det kan innebära att extra mycket kraft lagts på den. Det kan också betyda att Blizzard prioriterat annat; de har både #Diablo III och #Starcraft II på gång - två titlar som kräver sin beskärda del arbetskraft. Utifrån de förutsättningarna torde Lich King antingen vara svulstigt genomarbetat eller relativt tamt. Men världen är inte svart eller vit, den kan även vara ett mellanting.

FZ har skickat två ärrade WoW-veteraner till Northrend, de kom tillbaka med svaret på hur bra - eller dåligt - Lich King är.

Ett första intryck

John: När lanseringstrailen släpptes höll det på att börja brinna i FZ:s serverhall. Sällan tidigare har maskinerna fått jobba så hårt. Och sällan tidigare har det släppts en så här eftertraktad expansion. På lanseringsnatten sträckte sig köerna längs trottoarer runt hela landet, runt hela Europa, ja, runt hela världen. Alla hade väntat lika länge, alla hade grindat samma monster in absurdum i det som kallas Outland. Alla var redo för något nytt.

Calle: Själv blev jag inte alls lika upphetsad av upptrappningen inför lanseringen. Jag funderade till och med att vänta någon vecka efter släppet för att inte behöva trängas med pöbeln på den nya kontinenten. När John gav mig ett recensionsexemplar blev situationen annorlunda och jag satt lite som på nålar medan min stackars dator tog sig genom installationen.

För att skriva den här recensionen måste vi dock utgå från att du faktiskt har ett fritt val: att köpa eller inte köpa Wrath of the Lich King. Men skaffar du inte expansionen kan du i princip sluta spela, för vad finns kvar i Outland när alla spelare har dragit till Northrend? Visst kan du levla upp ytterligare en karaktär till nivå 70 men hela spelidén bygger ju på att du ska ta dig framåt, inte stå kvar på samma ställe och stampa.

Entrén

John: När #The Burning Crusade inleddes storslaget med Steget Genom Portalen (samtidigt som samvetskvalet ekade i våra bakhuvuden att vi "inte var redo") känns Lich Kings entré inte riktigt lika storslagen. En möglig båt från en huvudstad nära dig är lämpligast som färdsätt och när skutan glider in vid Valiance Keep ser jag... is.

Överallt ser jag is, is och bara is. Och några pingviner, vilka utgör ett utsökt bevis på hur svältfödd jag som WoW-spelare är. Det första jag gör när jag ser pingvinerna är att sätta mig bredvid och ta bilder. "Åh så coolt, pingviiiiner!". Beklagligt.

Calle: Jag ville hoppa av båten och introducera dem för min vän The Oathkeeper.

John: Det är väl ungefär det enda du har lyckats döda i Northrend än så länge...

Calle: Det, och allt annat du lyckades få aggro och dö ifrån i premiärvändan i instansen The Nexus. Men jag håller med, att kliva av båten i den lilla hamnen i Valiance Keep var verkligen långt ifrån lika mäktigt som att se stora demoner kriga på trappan utanför portalen i Outland.
När det första questet dessutom innebar att gå till X och döda Y började jag nästan garva. Är det här allt ni har att komma med, Blizzard?

John: Det känns som att ambitionsnivån var uttalat lägre den här gången. I TBC satsade Blizzard hårt som tusan på taktiken "shock and awe" och nu börjar man lite mer försiktigt. Det är kanske en uttalad taktik att vi ska ha lite halvtråkigt i början?