Fatland verkar hålla med.

Det visar sig nämligen, föga överraskande, att ingen av de här männen är särskilt normal:

”Peter Langman (forskare som skrivit ”Why kids kill”) har i sin undersökning av gärningsmän vid skolmassakrer kommit fram till att ingen av de unga gärningsmännen i hans studie är en normalfungerande individ. Vare sig de är psykopater, narcissister, traumatiserade offer för övergrepp eller schizofrena, så är de inte som vilka ungdomar som helst. De har alla, faktiskt utan undantag, allvarliga psykiska problem.”

”Det visar sig nämligen, föga överraskande, att ingen av de här männen är särskilt normal”

Det låter ju så självklart. Och jag har svårt att förstå hur någon som läser om Behring Breivik kan komma till någon annan slutsats. Trots att han exempelvis själv hävdat att han hade en fin barndom, var den allt annat än; det var så illa ett tag att hela familjen, den psykiskt labila mamman som vuxit upp med psykiskt sjuka föräldrar, Breivik och hans halvsyster lades in på psykiatrisk klinik allihop för att övervakas. Fadern, en diplomat, var så frånvarande att han inte hade en susning om vad sonen gjorde de sista tio, femton åren. Det visade sig att han trodde att sonen utvandrat till USA, deras sista möte hade varit när Breivik skulle ta studenten och då fick låna en kavaj av pappan (märk väl, låna, han fick vare sig kavajen eller pengar till en egen). Läs själv om du inte tror mig. Att spela World of Warcraft, eller Call of Duty för den delen, hamnar så långt ut i periferin av allt knäppt och sorgligt med Breivik att det närmast blir löjeväckande att anföra det som något slags orsak till den fruktansvärda terrorattacken.

Far Cry 2 nämndes i diskussionen efter en tysk terrorattack.

Möjligen var det en indikation på att allt inte stod riktigt väl till med honom; men även där har det funnits så mycket andra, allvarliga indikationer att dataspelandet hamnar långt ute i marginalen på en indikationsskala. I en tidigare krönika har jag berättat om mitt möte med rikskriminalens chef Klas Friberg på Gomorron Sverige. Jag frågade vad han trodde om kopplingen mellan riktigt våld och att spela våldsamma dataspel. Först fattade han inte vad jag menade, så jag fick förklara mig lite mer noga; jag undrade alltså vad han trodde om sambandet mellan spel och unga män som dödar med vapen. Han svarade utan minsta tvekan:

”Om du undrar fall vi ser ett samband mellan dataspel och dödsskjutningar i Sverige så är svaret nej. Det är inte ens något vi tar med i beräkningen. Det är helt andra saker som ligger bakom.”

När vi möttes igen efter sändningen hade han funderat lite mer och sa ungefär vad jag skrev ovan; att möjligen kunde man se överdrivet spelande som en indikation på att något inte är som det ska, men det kommer i så fall så långt ner på listan över vad som leder till våld att det aldrig ens hamnar i en vanlig utredning.

Den bekväma vägen

"Året utan sommar" har alltså gett mig samma svar, att dataspelen inte är någon orsak till vare sig Breiviks eller andra unga massmördande mäns gärningar. Kvar står jag däremot med en till synes evig fråga: Den om massmedias, politikers och myndigheters ibland märkliga sätt att särbehandla spel och den som spelar.

”Men det gör inte att det hon säger är sant, och jag tror inte heller att hon har rätt.”

Som i recensionen av "Året utan sommar"; det är recensenten som i en käck mening klämmer in det där om våldsamma dataspel. I boken gör varken forskare, polis eller Fatland själv den kopplingen. Den enda som gör det i boken är en intervjuad kvinna, vars syster sköts av en mycket störd ung man som spelat Far Cry 2. Jag kan förstå att den kvinnan känner så, hennes rädslor och farhågor om spel. Jag kan till och med respektera det.

Men det gör inte att det hon säger är sant, och jag tror inte heller att hon har rätt.

Och det är alltså här jag har hamnar efter att ha läst Fatlands fantastiska bok; jag har inga problem med de som likt Fatland undersöker och försöker förstå vad som händer när unga män begår fasansfulla brott – utan hos dem som söker de enkla förklaringarna, och allra helst sådana förklaringar som ligger långt bort från dem själva. Om Fatland hade visat, eller ens trott, att spelen faktiskt haft en betydelse för Breviks gärningar så hade jag varit tvungen att ta det på allvar. Jag är inte ute på en mission att till varje pris försvara dataspel.

”Jag är innerligt trött på det här. Trött på att spelandet ständigt ska knytas vid skampålen utan rim och reson”

Men jag har svårt att acceptera de som av slentrian, bekvämlighet, rädsla eller för att kamma hem några enkla poäng beskriver spel som något farligt. För enkla, bekväma poäng är det ju om det är just spelandet får de här unga männen att begå sina hemska gärningar – det är ju närmast den perfekta förklaringen för många journalister, debattörer, politiker, byråkrater och en hel del som bara råkar vara över 50 år gamla. Det gör ju det obegripliga till synes begripligt: "Aha, han spelade spel, därför mördade han." Det är mycket bekvämare än att leta orsakerna i trasiga familjer, psykisk ohälsa, alkohol, droger, bristande resurser i psykvården, tillgång till vapen eller undermåligt polisarbete, sådant som är en del av det samhälle med alla sina brister som vi alla är en del av och utformar.

Men jag är innerligt trött på det här. Trött på att spelandet ständigt ska knytas vid skampålen utan rim och reson. Jag har fått nog av att min hobby och mitt intresse - med alla dess fel och brister - görs ansvarigt för unga mäns våld utan några andra bevis än bara det faktum att dessa män har spelat spel, precis som nästan varenda annan ung man gjort.

Och jag tycker du också ska börja göra som jag gjort nu.

Säg ifrån.