Det var runt millennieskiftet, jag satt framför Homeworld-seriens första del och blev helt knockad av vad mitt grafikkort, mot all förmodan, lyckades projicera på datorskärmen. Tredimensionell strategi i rymden och storslagna strider. Lägg till en ljuddesign och en grafisk profil som inte var av denna värld. Det är Homeworld för mig.
När Blackbird Interactive (BBI) bildades från gamla Homeworld-utvecklaren Relic Entertainment och utannonserade Deserts of Kharak kom känslan jag hade en gång i tiden tillbaka. Det lät och såg ut som den gamla strategipärlan, men var något annat. Det tog dock inte lång tid innan det sattes ett “Homeworld” framför och lyckoruset var nästan totalt. När sedan Homeworld 3 utannonserades… ja, ni fattar.
I den tredje – riktiga – delen i Homeworld-sagan får vi stifta bekantskap med Imogen S’Jet, som fått ta över som navigatör för det nya moderskeppet Khar-Kushan. Karen har nämligen försvunnit, och skeppet vi känner som Khar-Sajuuk med henne. Jag saknar direkt Karen, men jag förstår att allt har sin tid – även i spelvärlden.
Homeworld 3 börjar på Hiigara, hemvärlden, och vi möts av ett myller av aktivitet. Långt från den kalla och tomma rymd vi är vana vid. Vi börjar med att lära oss hur vi navigerar i den tredimensionella rymden. Det behövs, trots att det finns en tutorial du kan spela tidigare. Jag kan kontrollerna sedan innan, trots att de har moderniserat sedan 1999. Du kan dock vara lugn, för BBI har tagit till sig av kritiken från testperioderna och du kan spela med de gamla. Ung i sinnet väljer jag de nya, men det är fan inte lätt. Du styr kameran upp och ner med Q och E, du kan använda WASD tillsammans med musrörelser för att styra lite mer fritt. Genom att trycka på V kan du även plotta en kurs lite bättre och till exempel på vilken höjd dina skepp skall placera sig. Det är en halv vetenskap, men det fungerar. Det svåra är att hålla reda på alla dina skepp.
"Ung i sinnet väljer jag de nya, men det är fan inte lätt"
Precis som i alla andra RTS har du ett flertal enheter som är bra på olika saker och har speciella förmågor. Bombflygen kan till exempel bli osynliga och torpedfrigatter kan få längre räckvidd i utbyte mot fart. Precis som i tidigare spel portioneras nya enheter ut under resans gång, vilket gör att du blir hyfsat kompis med de olika typerna under din kontroll.
Vägen till säkherhet kantas av trubbel.
Något jag inte blir riktigt kompis med är kampanjen, och det är jag inte ensam om: många spyr ut sin galla där. Riktigt så illa är det inte, men det finns en del att klaga på när det kommer till Homeworld 3. Själva handlingen är i korta drag att en ondskefull rymdhäxa eller drottning använder hyper space-hopp för att förstöra världar så att jättemånga dör. Hon har även en jättestor flotta som består av rymdpirater utan egen vilja. Hon måste stoppas och det händer saker på vägen. Anledningen verkar vara att hon är lite ensam och så. Vi har alla varit där.
Jag kan leva med den bleka handlingen, men uppdragen är inte heller superspännande och när du väl klarat ett hoppar din flotta snabbt vidare till nästa kris. Du får aldrig riktigt återhämta dig och samla resurser för att förstärka din armada. I tidigare spel kunde du själv välja när du skulle hoppa och använda kortare hopp strategiskt för att inta en ny position. Men värst är mellansekvenserna.
Vackert är det.
I Homeworld 3 har mycket krut lagts på CGI, medan de tidigare spelen hade en mer ritad variant. Det kanske inte är en så stor grej egentligen, men det förtar mycket av känslan då de datorgenererade klippen inte är särskilt vackra och alltid utmynnar i någon slags debatt mellan spelets antagonist och protagonist.
"Det är här som Homeworld 3 gör sig allra bäst"
Länge känner jag mig besviken på Homeworld 3, som att “det är väl ok, men inte till det här priset". Drygt 700 kronor är väldigt mycket pengar och det ställer krav på kvalitet. Men spelet tar sig längre in i kampanjen, när det blir större slag, men det är inte där jag finner glädjen. Den hittas nämligen i skirmish-läget, och egentligen är det väl där jag tillbringat min tid i de tidigare delarna också. Jag har inte tillräckligt med ro att använda mig av miljöerna för någon storslagen strategi då path finding i spelet lämnar en del att önska, utan mitt fokus ligger på stora, vackra slag där kulor viner och lasrar skär igenom skrov.
Och det är här som Homeworld 3 gör sig allra bäst. Det är snyggare än många andra spel och det flyter bättre än det borde göra med mitt åldrande RTX 3060. Men inte utan att det får svettas när striderna går från stora till episka.
Vill du ha lite mer än bara skirmish och kampanj finns “War Games”, vilket du kan spela själv eller med andra. Det går ut på att du ska klara olika deluppdrag och på så sätt samla erfarenhet för att låsa upp nya saker, som en helt ny flotta att använda nästa runda. Det är trevligt, men inte något för en ensamseglare som mig.
Mycket av den kritik som uppkommit kring spelet är berättigad, men jag tror också att den förstärks av att många ser hur det kunnat vara så mycket bättre. Det känns som Black Bird Interactive velat förnya serien, medan spelarna bara vill ha ett nytt Homeworld och inget annat. Det är lite som när Frölunda Hockey skulle byta logga och det blev så illa att ett inbördeskrig var nära i Göteborg. Riktigt så illa blev det såklart inte, men här är vi nu och bara väntar på att moddarna skall rätta till det som utvecklaren inte rodde i land. Med det sagt: jag har en galax att kriga i och meningsmotståndare som ska få smaka på higariskt vrede.
Fotnot: Homeworld 3 släpptes till pc den 13 maj.
Testdator: AMD Ryzen 5 7600X, Geforce RTX 3060, 16 GB RAM.
