Det var en recension i Svenska Dagbladet som gjorde att jag upptäckte den, Erika Fatlands bok "Året utan sommar". Det är en sådan där bok som man kanske vill undvika att läsa eftersom den är så hemsk. Det handlar om terrordåden som Anders Behring Breivik utförde under tre timmar sommaren 2011. Alla vet vad som hände, bombdådet i centrala Oslo och det systematiska mördandet av ungdomar på Utöya.

Jag är inte fascinerad av Breivik, eller massmördare för den delen, men i den annars utmärkta recensionen fastnade jag för följande mening:

"Fram växer bilden av pojkar och män med likartade diagnoser, av frånvarande fäder, hopplösa konspirationsteorier och en oförmåga att skilja verkligheten från dataspelens våldsorgier."

Gör den? tänkte jag. Och skaffade boken.

”Året utan sommar. Det är en sådan där bok som man kanske vill undvika att läsa eftersom den är så hemsk”

Nu har jag läst den – och gripits av den. Så innan jag går vidare med min diskussion här, låt mig slå fast detta: Det är en vacker, fin, sorglig och välskriven bok. Den gjorde inte så ont som jag hade trott, men jag har ändå aldrig läst en bok med så många tårar i ögonen som den här. Och det kan nästan kännas lite småaktig att ge sig in i ett resonemang om dataspel när boken i själva verket handlar om 77 personer, många mycket unga, som kallblodigt och meningslöst mördats.

Men ändå, ända sedan den där dagen den 22 juli 2011 har det där med dataspel funnits med runt Breivik. Faktum är att en av de första reaktionerna i Norge efter attentatet var att bland annat Coop plockade bort #Call of Duty: Modern Warfare 2 och #World of Warcraft ur hyllorna, eftersom det snabbt skrevs om att Breivik spelat just dessa spel.

Sedan hamnade det där med dataspel mer i bakgrunden, men har ändå alltid funnits där som ett välkänt faktum: Breivik spelade mycket spel.

De riktiga problemen

Och så kom det där i recensionen av Fatlands ny bok då, nästan två år efter brotten; en mening som vill sammanfatta vad författaren kommer fram till när hon inte bara undersöker Breivik utan även andra massmördande unga män och försöker finna gemensamma nämnare för dem. Och där ska alltså enligt SvD oförmågan att skilja verkligheten från dataspelens våldsorgier vara en sådan.

384 sidor senare kan jag bara konstatera att nej, det stämmer inte.

”384 sidor senare kan jag bara konstatera att nej, det stämmer inte.”

Inte nog med det: Författaren själv kommer inte ens nära att påstå det. Hon, socialantropologen, som intervjuat överlevande och efterlevande, som suttit med under rättegången, läst Breiviks manifest (bara en och en halv sida av manifestets 1500 sidor handlar för övrigt om spel) och rest till Malta för att träffa personer som Breivik hävdat vara hans inspiratörer och ingå i samma organisation som han (nej, det fanns ingen sådan organisation alls, det vara bara Breivik). Visst, hon nämner att han spelade dataspel nästan på heltid ett år strax innan terrordåden, han spelade främst World of Warcraft. Men ett större problem var att den då över 30 år gamla Breivik samtidigt flyttade hem till sin mamma, med vilken han hade ett minst sagt komplicerat förhållande. I själva verket avslutade året med WoW en lång, nedåtgående spiral där han både misslyckats med att dejta kvinnor och drivit flera företag i konkurs; till slut flyttade han hem till mamman och började spela spel. Det är mer tecken på att vara en loser än en massmördande vettvilling.

CoD och WoW försvann från Coops hyllor efter terrordåden på Utöya.

Den enda i boken som gör en stark koppling till just dataspel är en tysk kvinna, vars syster mördades i en skolskjutning i Winnenden i södra Tyskland. Det var 17-åriga Tim Kretschner som 2009 mördade sjutton personer efter flera veckors lång planering. Det är den värsta skolmassakern hittills i Europa. Han skulle antagligen ha döda många fler – han betedde sig lika iskallt och beräknande som norrmannen två år senare – om inte tyska poliser snabbt varit på plats. Kretschner tog livet av sig innan polisen hann gripa honom (som till skillnad mot sina norska kollegor faktiskt ingrep så snabbt de kunde). Den inåtvände Kretschner hade innan det hände ägnat väldigt mycket tid åt spel, men även i hans fall framstår det överdrivna spelandet som en ytterst liten del i problembilden. Men så här säger den överlevande systern till ett av offren i boken:

”Det låter i mina öron som väldigt mycket mer utsuddad gräns mellan fantasi och verklighet än att spela WoW”

”Mycket av det han gjorde den 11 mars 2009, som att kapa en bil, påminner om handlingen i #Far Cry 2, som han ofta spelade. Han hade inte förmågan att se skillnaden mellan den verkliga och virtuella världen.”

Fair enough. Det är antagligen ingen bra idé för en psykiskt sjuk människa med våldsfantasier att spela våldsamma spel dygnet runt. Och även om det både var lite konstigt och missriktat kan man kanske, möjligen förstå att Coop tillfälligt plockade bort WoW och CoD ur hyllorna (fast där är jag väldigt tveksam). Men när man, genom Fatlands minutiösa research, får veta mer om alla dessa unga män är det sannerligen inte dataspelandet som sticker ut som det konstiga. Eller som ens framstår som något som varit en särskilt stark inspiration eller, som systern ovan säger, att det varit spelen som suddat ut gränsen mellan verklighet och låtsasvärld. Breivik ägnade ju till exempel väldigt mycket tid åt att fantisera ihop en helt egen orden med detaljerade instruktioner för vad som skulle belönas med olika utmärkelser och medaljer; sedan beställde han dessa medaljer på nätet och fotade sedan sig själv med dem. Det finns inga som helst bevis för att någon annan än Breivik själv ens var med i denna hans privata version av Tempelriddarorden. Det låter i mina öron som väldigt mycket mer utsuddad gräns mellan fantasi och verklighet än att spela WoW.