Sebastian kvicknar till hängande uppochner i taket, som ett djur, bland andra mänskliga kroppar. Detta upplever spelaren ur påtagligt närgången förstapersonsvy. En reslig bödel pulsar frustande in i rummet, och börjar sprätta upp kroppen alldeles intill. Ljudeffekterna är hysteriska, det är det slafsigaste jag någonsin hört. Mikami börjar med ens lämna allvaret och halka mot parodin.
Kanske är det tack vare detta som The Evil Within blir ännu desto mer fascinerande. Det vill så mycket, det försöker så intensivt, och tycks inte se några begränsningar. Det är fullständigt skräckkaos, som oavbrutet växlar och byter riktning.
"En mänskobagare han bor i källar'n, han bakar mänska mest hela dagen...
"If he finds me, I'm dead", utbrister Sebastian så högt för sig själv där han smyger fram, bara meter ifrån den monstruösa bödeln, att han framstår som en jubelidiot. Det är den här typen av repliker som påminner en om att det är Mikami - kungen av dramatisk övertydlighet - som ligger bakom. Och så blir Sebastian till slut oundvikligen påkommen. Jätten sätter efter Sebastian, okontrollerat svingande en motorsåg. Britsar, bord och gamla rostiga rullstolar välter och vobblar där han vårdslöst dundrar fram. Sebastian räddar sig undan och skyndar ut ur mentalsjukhuset - bara för att inse att den omedelbara världen utanför tycks ha gått under. Det är ett ruinlagt kaos, som efter en helvetisk jordbävning. Ridå.
Spelutvecklarna byter för att visa oss en annan del av The Evil Within. Och kaoset fortsätter. Ur aska, i eld, genom rostiga valv som tillsluts bakom Sebastian.
Nytt och gammalt
The Evil Within tycks ha spelmekaniken från Mikamis egna #Resident Evil 4. Man rör sig i tredjepersonsperspektiv, samlar knapphändiga förnödenheter och måste hushålla med nävar av alltid sinande ammunition. För att spara på denna kan man bli kreativ och exempelvis bränna ihjäl fienderna med facklor. En passage utspelar sig i en gammal stuga (eller gör den det?), där en bindgalen lynchmob störtar in genom fönstren och man måste göra sitt yttersta för att inte bli fullständigt överrumplad. Var har vi sett det här förut..?
Situationen blir mycket riktigt övermäktig och Sebastian räddar sig ner längs stugans trappa, som istället visar sig leda till en hopplöst lång korridor - och översköljs med en flodvåg av blod.
Tyvärr bruden, jag är gift
Plötsligt står Sebastian öga mot öga med en fyrarmad varelse vars ansikte döljs bakom testar av tjockt, stripigt, svart hår. Den börjar ryckigt kravla längs golvet mot honom. Troligtvis inte för lite petting.
Det här är det sista vi får se av The Evil Within, och mer hade man väl i sanning inte velat få avslöjat för sig. Skräck är ju som sagt aldrig så effektiv som när man inte vet vad som väntar en. Och kanske är det tack vare att Mikami inte alls förstår sina egna begränsningar och aldrig har eftersträvat subtilitet som The Evil Within kan överraska. Det verkar iallafall bli en fruktansvärt underhållande resa, även om det kanske inte är svaret på frågan vad framtidens skräck är, utan snarare en intensiv hyllningssång till en stagnerad genre.
