Wasteland

Tills idag har jag lärt mig vilken metod man måste använda sig av för att få tillbaka sin hälsa. Det är en vansinnig metod.

Tydligen – om jag verkligen har uppfattat det här rätt – så kommer hälsan tillbaka med tiden, och eftersom tiden i Wasteland-världen enbart förflyter när man rör på sig så är det alltså det man ska göra. Gå omkring. Till saken hör att mer tid förflyter när man är ute och går på världskartan.

”Har du precis fått ett livshotande sår åsamkat av en radioaktiv kanin? Eller har du precis vaknat upp ur ett medveteslöst tillstånd och känner dig väldigt svag? Det löser sig! Gå bara ut i ödemarken och vandra omkring där så länge som möjligt, så är du snart frisk igen!” informerar kanske Wasteland-världens svar på Vårdguiden.

Men okej, det funkar ju.

I framtiden kommer det att vara jättekonstig stämning på krogen.

Efter att ha vankat av och an i öknen i åtta (spel-)timmar mår mitt tidigare helt sönderslagna gäng jättebra igen, och beger sig glatt till en liten stad som vi aldrig har besökt förut. I staden hittar vi en krog, där vi givetvis hamnar i ett krogslagsmål. Precis som i alla riktiga krogslagsmål resulterar det snart i att de flesta inblandade alternerar mellan att slåss och ligga medvetslösa på golvet. Till slut flyr vi krogen, springer ut genom dörrarna – och rakt in i en kaktus. Det gör så ont att gänget faller medvetslösa ner på marken.

Jag kan inte påstå att jag har särskilt roligt.

Jävla kaktus! Ett väntat men inte särskilt värdigt slut på krogbesöket.

Wasteland är ungefär som de mästerliga rollspel som skulle komma ett årtionde senare – Fallout, #Baldur's Gate, #Planescape: Torment – bara oändligt mycket sämre. Precis som i fallet Elite är det lätt att se hur revolutionerande det måste ha varit, med sin öppna värld och icke-linjära historieberättande, men till skillnad från Elite har Wasteland liksom inte någon unik kvalitet som gått förlorad under spelbranschens utveckling. Jag skulle vilja sammanfatta det hela så här: Wasteland är möjligt att spela. Men det är också meingslöst att spela.

Mitt äventyr slutar med att Angela Deth blir ”allvarligt skadad” i en strid mot någon tokig råtta. ”Inget som inte en åtta timmar lång promenad i öknen kan bota!” lyder mitt expertutlåtande.

Efter promenaden tittar jag till Angela igen. Oj. Nu hade hon visst dött. Jag får lite panik och beger mig till spelets ursprungsposition, där det visar sig att man faktiskt KAN skapa egna karaktärer, när som helst under spelets gång. Jag gör mig av med Angela (och den där Hell Razor också, av bara farten), skapar Kniv McKrig samt Ragnar Rok – och drar sedan lycklig ut i det färgglada ödelandet, med riktning mot den där grottan, där hämnden ska bli min, till sist, en gång för alla.

Det blir det sista någon hör från oss.