Den som är bevandrad i äldre titlar som det ursprungliga #Baldur's Gate har annars mycket att känna igen i Tyranny. Den isometriska världen målas upp med vackert förrenderade bakgrunder och spelmekaniken passar stridernas mer strategiskt lagda natur. Förmågan att när som helst pausa spelet blir mitt viktigaste verktyg och jag spenderar mer tid på att förbereda och koordinera mina attacker än att se dem spela ut.
Men att detaljstyra fyra individuella karaktärer och deras unika förmågor är inte direkt nödvändigt i alla lägen. Här kan AI-styrningen underlätta, även om den inte alltid är helt klockren. För möten mot enkla fotsoldater funkar det brukligt, men mot svårare fiender kan det vara klokt att slå av autopiloten. Det är inte alltid datorn tänker på att använda de mest effektiva teknikerna och det är sällan som mina lagmedlemmar kommer sig för att kasta läkande trollformler när det faktiskt behövs.
Ett välkänt perspektiv för gamla RPG-rävar.
Att underhålla en varierad och kompletterande laguppställning kan dessutom vara en utmaning för nybörjare i genren eftersom striderna stundtals kan vara rätt skoningslösa. Men tack vare bra hjälpavsnitt som diskret ploppar upp på skärmen är det ändå relativt enkelt att orientera sig och få snabb hjälp. Tyranny drar sig inte heller för att introducera nya koncept på löpande band, vilket skänker nödvändig krydda till de tyvärr rätt repetitiva striderna.
Av den anledningen tycker jag att det är synd att fokuset på väpnad konflikt är så skarpt överlag. Att helt välja bort blodspillan kommer faktiskt inte ens på tal och alltför ofta ställs man mot vågor av fiender som måste huggas ner. Den som hade hoppats på alternativa sätt att lösa dessa konflikter lär med andra ord bli besviken. Med det sagt, finns det såklart tillfällen i spelet då en snabb tunga eller ett hastigt överrumplande kan väga tyngre än ett svärd, men jag hade gärna sett mer av den varan.
Den kallades "Trubbelgrottan".
Något annat som kan stå i vägen för lag och ordning är återkommande problem med spelets pathfinding. Särskilt under strid är det vanligt att mina ai-styrda karaktärer fastnar i terrängen, eller att de irrar runt utan att hitta fram till sitt mål. Ett tag experimenterade jag med olika attackformationer, men inte heller det verkade lösa problemet. I slutändan fick jag nöja mig med att blint rusa mot fienden, även om jag hade hoppats på möjligheten till mer finlir.
Meningen är inte att låta alltför negativ, jag är snarare petig. För när det väl kommer till kritan är Tyranny något av det mest unika jag spelat i år. Sättet som de olika valen får narrativet att förändras öppnar upp för en mycket hög omspelbarhet, men som om inte det vore nog får man även ta del av en fantastiskt intressant värld och dess invånare. Tyranny är ett välkommet tillskott till en mycket särskild skara rollspel som påminner mig om att en gripande berättelse kan väga bra mycket tyngre än ett högt polygonantal och påkostade specialeffekter. Att spela ond har sällan fått mig att må så gott.
