Någonstans i bakgrunden skvalpar en story om släkt, vänskap och revolution, och en diktator i färd med att ta fram fruktansvärt kraftfulla vapen. Men… och här får både kompis Mario, forskaren Dimah och herr diktatorn ursäkta... ställda mot allt som finns att göra är de och handlingen bleka statister. Jag kommer på mig själv med att ha glömt storyuppdraget i två hela speldagar, tid som ägnats åt att utforska, låsa upp vapen, testa fordon och farkoster, skratta, kriga, leka, härja, svära och ha skitkul – helt utan struktur eller plan. Och ändå driver det jag gör revolutionens sak framåt.

Med en schysst änterhake slår man hela Medici med häpnad.

Spelseriens signum, grappling hook, har vajrar som skjuts ut och fästs på bilar, soldater, tanks, båtar, explosiva cisterner… allt. En vajer på en soldat och en annan på en bränsletunna – ett par välriktade skott ger eldfängd underhållning. Men när du låst upp maximala sex vajrar, och sammanlagt sex gånger större kraft, kan du skulptera spektakulärt kaos.

Yrke – destruktör

Såna här upplåsningar görs på en handfull områden, som hur vapnen beter sig, flygförmåga, målsökande granater, med mera. När du intar ett område låser du upp ett par challenges, t.ex. slalomflygning med wingsuit eller att bilbomba ett mål på tid. Utmaningarna ger poäng som alltså betalar priset för uppgraderingarna. Men det är raka uppgraderingar, RPG-artad valfrihet i utvecklingen saknas.

I kraftpaketet CS Odjur behövs inga uppgraderingar.

Att inta fiendestyrda områden ger belöningar som tyngre beväpning, snabbare plan och grövre granatkastare. Det betyder att de formligen tigger om att förvandlas till aska. Jag är inte karl nog att neka dem det, särskilt inte när de här striderna bjuder storartad underhållning också efter många långa timmars speltid. Och det trots ett på ytan tjatigt upplägg: riv en staty, inta ett fängelse, spräng tre elskåp och fem paraboler. Men nya strategier, vapen, funktioner och kunskaper gör det svårt att lämna datorn. Istället för att bomba skiten ur basen med stridsvagn, vad händer om jag smyger in, omprogrammerar luftvärnet och sen tar en attackhelikopter? Kaos händer förstås, då också. Fast friheten att välja våldets skepnad lär sabba nattsömnen för fler än mig. Samtdigt ska det sägas att motståndet ofta är i enklaste laget, man lär sig att grappla sig iväg för att låta hälsan autogenerera och sen är det fullt ös igen.

Just Cause 3 har det där elementet av oberäknelighet som gör ett riktigt kul sandlådespel. Några förlupna skott och en bränslecistern börjar rulla istället för att explodera. Metallklotet, kanske tio eller femton meter i diameter, makar sig över krönet och accelererar nerför backen. Små eldtungor pyser ut när det försvinner bakom krönet. Fiendekulor regnar runt mina fötter, men blicken är naglad vid horisonten. Smällen dröjer – bugg? Nej! Först ljudet, och ett par långa sekunder senare tar hela himlen eld. "Apocalypse Now!" tänker jag för en sekund innan jag vänder mig och skickar änterhaken i bröstet på närmsta fiende.