Hunted är Call of Dutys stora styrka i högkoncentrerad form, det lättillgängliga konceptet där man hoppar in och mördar varandra i korta sessioner. Dånande hångarv varvas med uppgivna svordomar – precis som det ska vara. Det gäller även i traditionella team deathmatch och nyheten cranked där man sprängs i luften om man inte lyckas ha ihjäl någon inom 30 sekunder från den senaste fraggen.
Större orosmoln hopar sig vid horisonten när det vankas lite mer omfångsrika arrangemang. I det nya horde-läget extinction samarbetar man med tre vänner för att mota bort anfallande utomjordingar samtidigt som man spränger bort deras slemmiga byggnader. Det duger för all del som tidsfördriv men tillför inte konceptet något nytt som vi inte redan upplevt förr.
Ensam må vara stark, men singleplayer är inte särskilt kul. Online skiner Call of Duty: Ghosts stom starkast.
Infinity Ward slog även på stora trumman när de utannonserade squads, som skulle bli ett helt nytt koncept i Call of Duty-universumet. Det går ut på att bygga lag av soldater som man specialiserar och utsmyckar för att sedan kriga med i en rad olika spellägen. Det lät väldigt spännande på pappret, men är i själva verket helt vanliga bot-matcher med lite extra finess.
Krig i repris
Den övergripande känslan är att Infinity Ward har lovat mer än de kan leverera med sina olika nyheter och dramaturgiska grepp. Istället finner vi storheten i det gamla och beprövade – i det trygga. I möjligheten att uppleva högoktanig action i silkeslena 60 fps, på exakt det sätt vi är vana vid att göra, med en grafisk inramning som gör sitt jobb utan att imponera. Playstation 4-versionen med sina 1080p ser förstås bättre ut än varianterna till Xbox 360 och Playstation 3, men känns mer som ett hyggligt pc-spel än en glimt av framtiden.
Och jag kan inte riktigt släppa Rubins parallell till fotboll, och hur snedvriden jag i själva verket tycker att den är. Man borde faktiskt kunna skaka om lite mer och förändra de spelmässiga förutsättningarna utan att för den sakens skull vända de trognaste fansen ryggen. För på många sätt ger Call of Duty: Ghosts ett väldigt trött intryck, som en dag på jobbet i spelform, och något behöver hända.
Vem hade räknat med såna här Call of Duty-skärmdumpar när originalet släpptes för tio år sen?
För mig som står strax utanför kärngruppen som älskar serien för vad den är, blir det problematiskt med så få välfungerande nyheter. Borde inte ett gigantiskt företag som #Activision, med alla de pengar som braksuccén Call of Duty drar in, kunna leverera något större? Något som får mig att tappa andan, som naglar fast handkontrollen i mina händer och driver mig att trotsa känslor av trötthet och hunger?
Det är förmodligen sådant man inte hinner med när ett nytt spel ska ut varje år – då blir det kanske bara mer av samma. Vilket i fallet Call of Duty: Ghosts fungerar just för att den pulshöjande action som är seriens signum fortfarande står sig så väl i konkurrensen och levererar en underhållande multiplayer-upplevelse.
Frågan är hur länge till den gör det.
Fotnot: Vi har spelat Call of Duty: Ghosts på PS4, PS3, Xbox 360 och en plattform vi ännu inte får skriva att vi testat spelet på.
