“Vi kan inte ändra för många av grundreglerna, och grundreglerna är väldigt enkla: du är en spelare som ser världen ur förstapersonsvy och använder vapen för att skjuta ihjäl folk.”

Orden ovan kommer från #Infinity Wards exekutiva producent Mark Rubin och handlar om Call of Duty-serien. Han drar en parallell mellan den otroligt populära spelserien och fotboll, och menar att om man inom den sporten plötsligt bestämde sig för att bara ha sju spelare på planen och att man dessutom får använda händerna, så hade folk tappat intresset och slutat gå på matcher.

Denna konservativa filosofi finns förstås på plats för att den enorma skaran fans av serien ska känna igen sig och inte gå vilse i konstiga nymodigheter. Och den har satt en tydlig prägel på det nya tillskottet #Call of Duty: Ghosts, som på alla sätt och vis är exakt vad man kan förvänta sig av ett nytt spel i serien.

USA tar stryk – ska Ghost-styrkan kunna rädda landet, tro?

Kampanjen tar avstamp i ett idylliskt amerikanskt naturområde där man sitter och pratar med sin far och bror. I sedvanlig Call of Duty-anda dröjer det dock inte många minuter förrän den första explosionen färgar himlen röd och omgivningen faller in i kaos. Bomber smäller till höger och vänster, byggnader raseras framför ens ögon och det gäller att överleva till varje pris.

Det börjar ganska bra med en premiss som kittlar intresset. Den sydamerikanska federationen tar kontroll över vapnet Odin och bombar ihjäl miljontals amerikanska invånare. När de sedan har överhanden invaderar de den skadeskjutna nationen som förlitar sig på det fruktade specialförbandet Ghosts för att vända på steken och vinna kriget mot alla odds.

Komikerna Infinity Ward

Kampanjen är precis så rafflande och intensiv som man kan förvänta sig, med så många explosioner att man får en jämn och fin solbränna framför skärmen. I en aldrig sinande ström gastkramande scener tar vi oss fram genom skenande tåg, kör skoter över istäckta sjöar, djupdyker bland hajar och besöker rymdens vakuum samtidigt som vi skjuter ihjäl tusentals motståndare.

Men samtidigt som kampanjen är hektisk och actiontät så är den helt och hållet hjärndöd. Vissa scener är så korkade att jag skrattar rakt ut. Klyschorna avlöser varandra och minst sagt otroliga händelseförlopp förklaras med intriger som kunde varit skrivna av apor på zoo. Eller vad sägs om att en god kille omvandlas till elak sadist för att han matas med grödor från den sydamerikanska djungeln?

Miljövariationen är det inga fel på.

Och så har vi det här med Call of Duty-hunden. Infinity Ward försäkrade att vi skulle bry oss om byrackan som följer med under resans gång, men så är inte fallet, och frågan är snarare om de försökt uppnå den målsättningen överhuvudtaget. Jycken agerar i en ganska meningslös biroll som snabbt slarvas bort för att sedan falla i total glömska. Infinity Ward kan sina explosioner och “följa John med vapen”-moment, men att berätta en trovärdig och intressant historia kan de verkligen inte.

Lyckligtvis är multiplayer fortfarande seriens styrka och agerar räddare i nöden. För det mesta har jag riktigt kul med de olika spellägena. Högst upp på prispallen sätter jag hunted – ett läge där man beväpnas med pistol i början av rundan och sedan måste samla lådor för att få tillgång till bättre eldkraft. Alla mot alla på spelets minsta kartor blir härligt kaotiskt med perfekt avvägd balans mellan slump och skicklighet.