Ett modernt actionspel utan någon form av klassystem skulle kännas naket, och mycket riktigt erbjuder Chivalry fyra smaker. Bågskytten är den som står ut mest och kan, inte helt oväntat, välja mellan pilbåge eller armborst. Precis som alla klasser har han också ett sekundärt vapen och ett specialförmål, i hans fall är det olika sorters pilar för olika sorters mål. Riddares rustningar måste till exempel penetreras för att göra maximal skada. I klunga är klassen riktigt farlig men det är också den som jag har minst roligt med när jag spelar, jag föredrar helt enkelt mer intima möten.

Paniken när du inser att fiendens svärd redan passerat din mjälte

Man-at-arms, som inte är He-Mans gamla kollega, beträder slagfältet utan större rustningsdelar och förlitar sig hellre på sköld och ett enhandssvärd eller yxa. Han (genustänket var begränsat på medeltiden) kan även hoppa undan genom att dubbeltrycka på någon av rörelsetangenterna, vilket är mycket användbart i både anfall och försvar. Vanguard är en något tyngre kollega som använder hjälm och – min stora favorit – tvåhandssvärdet. Olidigt långsamt men med en fenomenal räckvidd och skadaverkan som lämnar fiender i pusselbitar. Denna klass har också tillgång till hillebarder och liknande för ytterligare ett tiotal centimeters användbar räckvidd. Sist, långsammast och faktiskt tråkigast är riddaren som i hel konservburksuniform kräver mest misshandel av alla för att stöpa i backen.

Brutal intimitet

Förutom den smått fantastiska intimiteten i svärdsfajterna är de olika spellägena Chivalrys styrka. Den stora stjärnan är uppdragsläget Team Objective som i stora drag är en rak kopia på Unreal Tournaments Assault-läge, eller #Wolfenstein: Enemy Territory för den delen. Ett lag har en serie uppgifter att utföra och kartdelar låses upp efter varje delvinst, medan det andra laget såklart ska hindra dem. Det är utan tvekan ett av mina favoritspelsätt i multiplayer överlag eftersom alla har ett gemensamt mål och här får vi bland annat anfalla stora slott, plundra byar och förstöra krigsmaskiner. I Team Last Standing ställs lagen mot varandra och varje spelare har bara ett liv per omgång. Du får vackert vänta till nästa om du stupar, vilket ger varje svärdhugg extra nerv. Alla mot alla kan jag inte riktigt rekommendera, särskilt inte med maximala 32 spelare, det blir bara en köttgröt.

Just a flesh... äh, fan heller, han är stendöd

Chivalry är med sin prislapp på drygt 200 kronor ett mellanbudgetsspel. Och det lyser igenom väl mycket ibland – det hade gärna fått stanna kvar hos utvecklarna ett par månader. Serverbrowsern kommer aldrig ihåg dina inställningar (eller skiter blankt i dem), och en så liten detalj som att det inte går att dubbelklicka sig in känns som ett rent slarvfel. Ett gäng buggar svärtar ner upplevelsen ytterligare, vid ett tillfälle slutade en trigger på en uppdragsbana att fungera och vi kunde därför inte vinna. Gränssnittet känns överlag ofärdigt, hälsomätare och dylikt ser ut som temporära lösningar utan finess. Byter du klass mellan rundorna försvinner ofta sekundvisaren till nästa inhopp. Sådana saker får spelet att kännas mer som en hobbyutvecklad gratismodifikation samtidigt som andra delar, som de fenomanala striderna och kvalitén på banorna, är väl värda sitt pris.

Om Torn Banner Studius trots allt säljer bra av Chivalry och kan fortsätta putsa på spelet, ge det ett halvår av regelbundna uppdateringar och puts, kommer det att vara en given multiplayertitel i mångas samlingar. I dagens skick är det en otroligt givande, intensiv och brutalt kladdig upplevelse, men med uppenbara brister som i slutändan stympar betyget.