Men eftersom du fortfarande kan ratta äventyraren som förr finns också den, ska det visa sig, lysande möjligheten att kompromissa mellan gammalt och nytt. Just i bestigandet av snirkliga bergsväggar blir detta extra tydligt. Ibland tar suget efter att nyttja Vita-tekniken överhand (eller är det kanske bara lättja?) men det är också lätt att hjälpa till med knapptryck för att få Nate den sista lilla biten över en avsats. Överraskande fort lär man sig var traditionella lösningar fungerar bäst och där de nya känns mest logiska. Då och nu möts; de tycker om varann.

Genom att dra fingrarna längs den bakre pekytan drar sig Nate uppför tjocka rep.

Ungefär likadana är mina känslor för repklättringen. Genom att dra med fingrarna över den bakre pekytan kan du på ett, törs jag lova, så fysiskt korrekt sätt som möjligt med en PS Vita dra dig upp längs en bergvägg. Visst är det enklare med den konventionella kontrollen, så du lär strunta i pekandet med jämna mellanrum men överraskande ofta sitter jag ändå där och drar mig uppåt. Det känns åtminstone mer korrekt än att måla mig fram.

Jag hade däremot klarat mig utan machettehuggen genom bambuträdd och tygstycken, som mest känns som krystade quicktime-events och enbart resulterar i flottiga fingeravtryck på den skarpa skärmen.

Det stora äventyret

Men inga pekytor, gyron eller trista quicktimes betyder mer än "det stora äventyret". För lika litet som Vita-kortet spelet levereras på är, lika maffig och intensiv är resan med Drake. Efter två ganska tama timmar, där tekniken får stå för showen, händer något. Historien tar fart och den där patenterade äventyrskänslan hos Uncharted-spelen blommar ut. Djungelruinerna vibrerar av mystik, uråldriga portar glider upp och bakom dem blottas den lika bekanta som älskvärda popcornunderhållningen. Och det är snyggt, vansinnigt krispigt, detaljrikt och vackert, inte alls så långt ifrån PS3-versionerna man kan tro. Med tanke på att det här är en lanseringstitel lovar framtiden gott.

Nathan Drake som vi är vana att se honom: nära döden.

Det har hetat att eftersom Sony Bend gör grovjobbet istället för #Naughty Dog skulle Golden Abyss inte nå samma svindlande höjder som tvåan och trean. Det är delvis sant. Men å andra sidan har jag svårt att se hur ett Naughty Dog, som tog i ända från tåspetsarna med Uncharted 3, ungefär på samma gång skulle hitta engagemanget för att mejsla fram ett lika passionerat äventyr till PS Vita.

I det ljuset är Sony Bends prestation bragdartad. Det märks att människorna bakom spelet är sugna och hungriga på att leverera och slutresultatet är många gånger lika bra som förlagorna. Just i mellansekvenserna, där de faktiskt fått låna Naughty Dogs studior för motion-capture och voice-over, skiner spelet extra starkt. Att se samma Hollywood-kvalitet, välsvarvade dialoger och följsamma animationer i en bärbar konsol är så nära framtiden vi kommer i februari 2012.