Inlägg av Lidodido
Inlägg som Lidodido har skrivit i forumet
För ganska prick 7 år sen hade jag min första date med en tjej jag träffat på distans.
Blev när hon snappade upp att jag hade Diablo 3 på PS4:an och ville spela tillsammans. När hon ledde vägen och rushade igenom spelet och verkade kunna det utan och innan blev jag förälskad.
Nu har vi hus och barn, och brukar få Diablo-sug och minns tillbaka till tiden som nykär så fort sommaren närmar sig. Känslorna kommer så klart extra starkt nu när 4:an är på ingång, och inget skulle tända en gnista i ett par trötta småbarnsföräldrar så mycket som en Collector's Edition skulle göra!
Och vem kunde ana att Diablo kunde vara romantiskt?
En bra video om designarbetet bakom BotW. I diskussionen om huruvida TotK förtjänade att ta 6 år att utveckla så tycker jag det har viss bäring. Kartan måste designas för att inte bli överväldigande men ändå erbjuda sidospår för att locka en från punkt till punkt. Med tanke på de flygande öarna i TotK så måstr det arbetet ha varit exponentiellt svårare.
Plus att hindren måste vara välbalanserade trots de abilities man har, vilket görs betydligt mer komplext med Ultrahand.
Kartan är inte exakt samma, det finns nya områden i luften och under marken.
Kan tänka mig det tagit lång tid att få till alla nya funktioner, det är ju fokus på stor frihet för spelaren att experimentera, så har nog varit en hel del jobb med att få allt att fungera i världen. Sen är jag personligen väldigt glad att Nintendo get sitt team all tid och resurser de behövt för att leverera ett polerat spel man kan njuta av på releasedagen och inte behöva vänta månader på att de ska laga spelet. Har ju inte varit någon speltorka på Switch, så det har ju inte varit någon brådska med att få klart detta.
Precis, tror inte folk fattar hur mycket finjustering det kan vara för att få alla mekanismer att fungera och vara välbalanserade överallt på en sån gigantisk karta, där man kan göra allt möjligt. Inför man en ny idé eller gör en större justering av nånting så måste man ju analysera om man "förstör" delar av spelet genom att göra det. För att inte tala om hur lång tid det kan ta att komma på alla nya idéer och faktiskt göra dom kul att använda.
ordlig.se WEEKEND nr 487, 4/6
🟩🟨🟨⬜⬜⬜
🟩⬜⬜🟩🟩🟩
⬜🟨⬜⬜⬜⬜
🟩🟩🟩🟩🟩🟩
Älskar verkligen att ordlig.se finns, men är det inte lite väl ofta låneord? Tycker ofta att jag tänker "Va, räknades det ordet?". Blir ju en svårare utmaning vilket är kul, men det känns nästan orättvist ibland än om man lyckas.
Jag försökte verkligen gilla Skyward Sword.
Men herre gud. Intro-byn tog aldrig slut. Flera timmar av segt gameplay och tutorial. Sen gillade jag inte riktigt combaten.
Även försökt spela om TP (som jag gillade första gången) men introt tar aldrig slut känns det som.
Men jag kommer ihåg glädjen i BotW när jag jämförde . Man startar. Och fem minuter senare är man ute i en open world och får spela som man vill!
TP startar ju segt men plockar upp sig till nåt bra. Har bara sett en let's play av Skyward Sword men det verkar vara uselt designat som spel bortsett från några bra idéer. Var sugen på remastern till Switch men efter att ha sett vad spelet faktiskt är så avstod jag.
Jag måste vara en av få som gillade vapensystemet i BotW. Var uppfriskande att hela tiden behöva ändra vapen beroende på hur svåra fiender jag mötte. Och att man aldrig egentligen blev ”maxad” med sin karaktär utan fortfarande blev glad när det droppade hyfsat bra svärd som skulle komma väl till pass sen.
Håller med. Man tvingades använda alla verktyg i sin arsenal för att inte slösa på de bästa vapnen. Dessutom hör jag sällan folk klaga på ammunition i andra spel, eller consumables. Rent mekaniskt är det samma sak, förbrukar du ditt vapen får du använda ett annat tills du hittar rätt pickups. Icke-problem.
Breath of the Wild är det enda som har fått mig att vilja utforska varenda vrå i hela den öppna världen. Övriga spel har bara känts som checklistor eller som linjära spel utstakade på en öppen karta. Visst, man kan "göra vad man vill" vilket oftast ändå bara är att checka av checklistan eller ströva runt utan mål.
BotW hade problem att lösa och hemlisar att upptäcka precis överallt, och än om belöningen inte alltid var så stor så var tillfredsställelsen av att hitta nåt nytt helt enorm. För mig är den världen precis vad jag vill ha från en öppen värld och har således ingen konkurrens, bland de jag har spelat i alla fall.
Här håller jag helt enkelt inte med dig (förutom möjligtvis innehållsrikedomen), men smaken är som baken.
BotW är det Zelda-spelet som har tilltalat mig minst även estetiskt. Skittrist med det nya "cyber"-temat med massa robotar, blip-blop-musik osv.
Personligen anser jag inte att BotW var särskilt rikt på idéer, speciellt inte med tanke på vilken innovation de gamla spelen kom med för sin tid. För mig är det ett random open world-spel med överdraget Zelda-skin vilket även är anledningen till att det inte riktigt klaffade för mig.
Stämmer detta verkligen? Jag har absolut förstått det som att de bara återanvänder och modifierar kartan.
Ja det estetiska är ju åsikter så klart, men min poäng är att grafikmotorn inte är allt så att det är "fult" ur ett tekniskt perspektiv tycker jag inte riktigt räknas. Sen är väl knappast Spider-Man särskilt estetiskt tilltalande, är ju bara en stad, om man nu ska se det så. Tekniskt snyggt men inte så spännande.
När det gäller idérikedomen känner jag dock att det blir bakvänt att nämna 3 generiska open world-spel som bra exempel och sen kalla Botw för genetiskt. Åtminstone Horizon och Spider-Man är ju bland de mest ubisoftifierade open world-spelen som släppts de senaste åren. En checklista och en massa map markers att städa bort. Botw var ju unikt i hur man måste utforska kartan och landskapet, hålla utkik efter detaljer, och lyssna till vad folk säger snarare än att ge dig en lista.
Respekterar din åsikt och säger inte att du måste gilla spelet, smaken är som baken. Tycker bara att Horizon och Spider-Man är rätt dåliga exempel på innovativa Open world-spel, men då är Botw det enda open world-spel jag riktigt fallit för så där är vi helt enkelt olika 🙂
Jag älskar BotW men tyckte inte de visade något jätteintressant.
Med den här kraften slipper du klättra? Jag gillade ju att klättra.
Öarna ser rätt tråkiga ut också men de visar nog bara en bråkdel av vad som finns.
Sedan var BotW:s fysik och grejer ganska grundade i verkligheten men här blir det snabbt troll physics när man kan fästa en stenbumling på en pinne och få en klubba.
Blir lite för speligt och känns inte som en sammanhängande och trovärdig värld.
Kan dock bli kul om man måste hålla på och fusea för att lösa pussel, blir lite som Monkey Island.
Pusslen i Divine Beasts i BotW var en av de största uppgraderingarna från tidigare spel enligt mig så om de kan ta det ännu ett steg längre skulle jag bli nöjd.
Störde mig heller aldrig på vapensystemet i BotW. Hade varit värre om man kunde hitta en grymt vapen från början som höll hela spelet och att man sedan bara kunde spamma attack i alla fighter i resten av spelet.
Fanns ju pilbågen, bomber, stenbumlingar, metallobjekt man kunde kasta på fiender med magnesis, stasis o.s.v.
Vapen var aldrig en stor del av striderna enligt mig.
Angående grafiken tycker jag inte det är konstigt att det ser likadant ut. Är samma spelmotor och många av samma assets och grejer.
Och originalet hade ju t.o.m. fps drops på Switch så det pressade väl redan hårdvaran en del.
Ocarina och Majora såg ju också väldigt lika ut.
Inte sett videon än och vet inte om jag vill spoila nåt innan det kommer, men jag hade inte nåt emot vapen som gick sönder heller. Gjorde ju att man fick vara kreativ med hur man använde sin arsenal av vapen och förmågor, och spara de bästa vapnen tills man behövde dom. Rent mekaniskt var det dessutom exalt samma sak som ammunition i andra spel (begränsad användning sen fick man plocka upp fler).
Tyckte det var en bra avvägning och kände mig aldrig begränsad mer än att jag själv rent taktiskt valde att spara på krutet och tvinga mig själv till att lösa situationer på mer kreativa sätt.
Skillnaden här är att God of War, Horizon och Spider-Man alla ser väldigt bra ut med dagens mått vilket gör att marginellt uppdaterad grafik fortfarande ser väldigt bra ut, medans Nintendo kommer undan med spel som ser ut som en säck med skit från GameCube-eran (eller kanske inte ens det med tanke på att både twilight princess och windwaker Ser bättre ut i mitt tycke).
BotW är ju estetiskt väldigt välgjort, och har en betydligt mer innehållsrik än något av de spelet du nämner vilket för mig och många andra är värt mer än modern grafik. Dessutom har Nintendo alltid kört på en tidlös grafik med bra estetik istället för grafik, vilket jag gjort att spelen har åldrats väldigt bra jämfört med andra spel.
Super Mario Galaxy funkar än idag medan andra spel till 360 och PS3 som fanns på den tiden det ut som en brun sörja och känns hemska att spela. Windwaker ser fortfarande bra ut, medan spel till PS2:an ser skrattretande ut med dagens mått. BotW kommer vara lika igenkänningsbart och tilltalande om 10 år, medan andra spel från 2016 kommer sålla sig in bland mängden spel som en gång var snygga men nu bara är utdaterade.
Visst vore det mäktigt med ett Zelda i Horizons motor, men det skulle aldrig åldras lika väl.
Lirat massvis både på Steam varianten och på mobilen. Hoppas skaparen kommer på nya idéer för jag ser väldigt mycket fram mot en ännu bättre uppföljare!
Skiljer sig pc-versionen från mobilversionen nämnvärt eller är det samma spel i ett annat format bara? Spelat en del på mobilen och gillar skarpt!
Half-life. Spelat tvåan men inte ettan. Påbörjat många gånger men aldrig fortsatt. Har dock kört igång seriöst nu och tänkt ta mig tiden att spela igenom det nu med lite annan syn på spel. Gillar hur det berättas hittills, och atmosfären är riktigt bra!
Portal 2. Minns att jag faktiskt gillade den lite mer avskalade och torra humorn i ettan när tvåan väl kom, men nu när jag väl spelar det igen så sitter jag och skrattar i princip konstant. Minns inte att Wheatley var så briljant!
Ett mästerverk som håller väl än idag, helt klart.
Låste du upp det upp- och nedvända slottet?
Japp, kände till den detaljen sen innan. Fantastisk twist som funkade oväntat bra. Mästerverk helt klart, funderar på att ta det till 200% bara för att jag vill ha mer! Ligger på 177% nu efter en 10 timmar så det känns görbart.
Castlevania - Symphony of the Night för första gången. Vilket magiskt spel, grafik, musik, story, miljöer, atmosfär, top notch. Goda utforskningsmöjligheter, jämn och tydlig progression, alltid nåt nytt spår att utforska utan att det kändes för enkelt.
Kanske lite klumpiga kontroller ibland och lite väl oförlåtliga hitboxar och så, upplevde ibland att man halvt blev stunlocked eller I alla fall hade svårt att göra saker, men i överlag varken hopplöst svårt eller för enkelt.
Klarade nyligen ut storyn i God of War: Ragnarök, och har gjort en del sidogrejor men långt ifrån allt.
Makalös story, presenterad på ett oerhört bra sätt. Man blir totalt uppslukad och vill verkligen veta vad som händer. Man bryr sig om karaktärerna, och jag gillar att det inte är helt svart och vitt vilka som är onda och goda. Alla bra grejor gameplay-mekaniskt från 2018 finns så klart kvar och är förbättrade. Gillar verkligen känslan av tyngd i allt man gör, tillfredsställande spel att spela.
Det jag tyckte 2018 gjorde bättre var att målet var tydligt från början. Man visste vad man skulle göra, folk försökte komma ivägen, Kratos stod på sig och drev på. I Ragnarök kände jag mer att det började med att Atreus hade ett mål som inte vissa ville han skulle göra, men han stod på sig ändå, men vill ändå på nåt sätt inte, och sen kändes det som att det hela blev en berg-och-dal-bana av händelser där man inte riktigt visste vad man ville göra, utan snarare visste vad man ville undvika. Inte för att spelet kändes spretigt, men den röda tråden var inte lika tydlig som i 2018. Å andra sidan gillar jag att allt är komplext och inte helt solklart. Nu tvingades Kratos och Atreus att väga in andra i ekvationen, istället för att bara gå mot ett eget mål och bara vilja undvika alla andra.
Kände också att Midgård i 2018 gjorde en bra hub-värld med mer innehåll. Kände alltid att jag kunde falla tillbaka dit och utforska, och allt eftersom att delar av världen låstes upp kunde jag expandera mitt utforskande. I Ragnarök var de andra världarna så klart mer innehållsrika, men samtidigt saknade man den där centrala knytpunkten som Midgård utgjorde. Kände inte riktigt att jag visste var jag skulle landa, annat än vid trädet då. Inte direkt ett minus, men kände mig lite mer hemma i 2018 just pga. det.
Berserkers känns också mer orättvisa och frustrerande än Valkyries. Blir mer att man måste göra perfekta strider och straffas direkt för minsta misstag som man ibland knappt känner att man har kontroll över. Tycker nog också att 2018 var något mer polerat, har upplevt fler små glitchar än i det (nu pratar vi på nivån att en karaktär rycker till lite för att kameran kommer konstigt eller så, så det är inte "glitchigt", men jag tror aldrig jag såg nåt sånt i det förra spelet). Tror också att världarna i 2018 var något mer öppna, unset mindre korridorer (eller ghost train rides som Yahtzee kallar det), men det kan också vara för att jag har blivit mer medveten om det i detta spel och var mer utforskarbenägen och därför oftare märkte att jag var låst till en korridor.
Hur som helst, wall of text blev det, men ett makalöst spel som jag kommer fortsätta sänka timmar i för att utforska så när som på allt. 5/5, inget snack.
Varit ett riktigt bra spelår för mig. Undertale är nog ett av mina favoritspel någonsin, och Link's Awakening tycker jag var bland de bästa Zelda-spel jag har spelat, förväntade mig inte att det skulle vara så bra (om än lite väl lätt).
Shovel Knight kan jag tycka känns lite väl otight kontrollmässigt ibland, men ban-designen är verkligen en mästerklass. Så många olika hinder och kreativa sätt att bygga banorna, och så perfekt genomförd design för att lära en varje hinder inför att man möts av dom. Dessutom ett av de bästa 8-bit soundtracks någonsin.
Isåfall ska det vara co-op-spel med sambon, eller nåt jag spelade för länge sen och där man har glömt det mesta/där varje genomspelning kan bli annorlunda. Måste vara ett comfort food-spel som körs då jag inte vill lära mig nåt nytt utan vill kunna gå på autopilot.
Breath of the Wild skulle jag kunna tänka mig att köra igen snart, utforskarglädjen kan nog väckas på nytt än om man kanske minns några shrines och så, men där blir ju verkligen varje genomgång annorlunda. Mario Odyssey kan bli kul om några år. Binding of Isaac kan man alltid plocka upp nån kväll.
Men det är extremt sällan när man har en så fet backlog av nya, bra spel att gå igenom. Lixom ska jag spela Botw med 2:an runt hörnet, när jag kan spela nya Mario + Rabbids, Tunic eller Rogue Legacy 2, eller Ori-spelen som jag inte har spelat?
Håller med till fullo. Ettan och tvåan visar ju tydligt hans väg in i fullkomligt raseri, och hur han strävar mot att först hämnas mot en gud till att vilja se hela Olympen död. I trean känns det som att denna utveckling redan har peakat och bara låter sig utspelas. Inget fel med det, men det finns lixom ingen väg att ta vägen. Känns som att man bara gått på att "Fansen gillar ju den här arga Kratos och när han slaktar folk hejvilt, så vi kör vidare på det".
Fortfarande helt klart ett 4/5 spel, men 1:an och 2:an var mer engagerande på den fronten och hade dessutom bättre bandesign IMO. 3:an bjuder dock på alla de positiva saker du nämner, plus grafik som är helt makalös för sin tid (HD-utgåvan till PS4 då). Spelade det i somras och blev helt häpen över hur snyggt det var!