Sedan fortsätter skalan hela vägen från de som fortsätter i samma spår några månader längre än de borde till de som sliter på i flera år efter att de sprungit in i väggen, de som inte ens fattar att de är utbrända utan av olika orsakar bara stångar på och stångar på - till plötsligt kropp och själ säger nej.

I det läget är det livsfarligt. Bokstavligen. Jag har ett par vänner som varit i den extrema situation. En lever och är tillbaka i jobbet efter nästan sex års frånvaro. Han äter en imponerande mängd mediciner och hans väg tillbaka till ett mer normalt liv har varit långsam och försiktig. Han har fått omvärdera det mesta i sitt liv, ändra sina vanor och sin syn på saker, inte bara på ett ytligt och praktiskt plan, utan ända inne i sig själv. Det fanns så klart djupt liggande orsaker till att det blev som det blev.

Hur skönt ser det ut att skalla den här?

Min andra vän som gick ungefär lika långt i sin utbrändhet var en överpresterare; om det tog ett år för dig att läsa din kurs på universitet klarade han den på fyra månader - och jobbade heltid under tiden.

Han lever inte idag.

"där det mycket väl kan vara lättare att sluta leva"

Och där, någonstans allra längst där ute på springa in väggen-skalan förstår jag att herr Bitfrospixel var när jag pratar med honom. Där ute där läkarna säger att man har de högsta värdena för både ångest och depression, där ute där det mycket väl kan vara lättare att sluta leva än att fortsätta. Det var då han började återvända till ungdomens hobby, att spela de där spelhallsspelen och programmerandet av desamma. Han började läsa böcker om saken igen, damma av kunskaperna från äventyren med ABC 80 och MSX på 80-talet.

Mitt livs kodnovell

Det ena gav det andra, och förra året började han jobba med programmet GameMaker - och innan han visste ordet av hade han gjort en egen version av just Asteroids. Och så i vår, nästan fem år efter att livet som han kände det tidigare tog slut, släppte han sitt första, riktiga kommersiella spel på App Store.

"Allt jag vill med Gladiex är att ge spelarna samma sak som de där gamla pixliga spelen gav mig, en kort stunds verklighetsflykt och glädje. Du ska kunna sätta på spelet, och direkt kunna fly från vardagens bekymmer, bort i en värld som gör dig glad", säger han.

Slutet, eller kanske snarare en nystart

Och jag tänker på den där kvällen för någon månad sedan, hur just det här spelet gjorde precis det med mig; mjukade upp mina spända käkar och fick mig både le stort.

Kanske är det här i själva verket ett bra recept för alla oss stressade människor som vuxit upp med spel? Antingen att göra små spel som både ger oss själva livslusten tillbaka och skänker andra glädje. Eller att bara spela dem.

Snacka om win-win.