Vad tar man sig till när man är runt 40 och springer in i väggen med sådan kraft att både ångest- och depressionsmätarna slår i taket? När livet tappar sin mening och man måste greppa efter halmstrån för att inte trilla över kanten?

Jo, man kan ju göra som Mikael Barnholdt. Plocka upp sin ungdoms hobby och glädjeämne: Att göra spel

Men låt oss ta det från början. Min början.

Jag recenserar som bekant spel på SVT. Dessutom bemödar jag mig om att recensera svenska spel. De får alltid lite förtur på min lista, både för att jag vurmar för svensk spelkultur och svenska utvecklare - men också för att det är normal, sund nyhetsvärdering: Svenska spel är generellt lite mer intressanta för en svensk publik än spel från andra länder. Det gäller kanske inte med samma nödvändighet en sajt som den här, men i gammelmedia är det definitivt så.

Arnroth och Patrick Bach från Dice i morgonsoffan

Dessa två saker har utvecklare, stora som små fattat. Både att jag recenserar spel i morgonsoffan och gillar svenskutvecklade dito. Vilket betyder att många skickar sina spel till mig, med förhoppningen att de ska dyka upp i sändning.

Det gör de inte alltid. Under senare år har det kommit så många svenska spel, särskilt om man räknar med alla hobbyutvecklade mobilspel, att det inte hade varit möjligt ens om jag velat. Dessutom är, ärligt talat, alla spel är långt ifrån bra. Och jag har ingen lust att inför massa tv-tittare såga någon stackars hobbyist och nykläckt indieutvecklare som lagt ner sin själ i sitt första spel. Det känns bara elakt. Det är skillnad om det är en etablerad studio eller ett spel som många känner till, då säger jag vad jag tycker oavsett betyget. Men om det är en eller ett par personer som på fritiden försökt förverkliga sina drömmar om att lyckas i spelvärlden, men bara förmått skapa ett högst medelmåttigt spel - då låter jag det spelet vila i frid.

Mitt smutsiga twitterflöde

Det är bakgrunden till vad som hände för ungefär en månad sedan. Då dök det plötsligt upp en studio som hette Bitfrostpixel i mitt twitterflöde. I ett kryptiskt tweet bad studion om ursäkt för att den störde, jag tror orden var "smutsade ner twitterfeeden", med en fråga om jag ville spela deras nya spel, Gladiex. Det var ett något märkligt ordval, men jag svarade att inga problem, jag kollar gärna. Jag har ett standardsvar jag kör, som summerar ungefär vad jag försökte förklara ovan - att jag bara recenserar den här typen av småspel om jag tycker de är bra, annars tystnad och så vidare.

"när hjärtat slår dubbelslag när man lägger sig"

Nå, det går ju tjugo spel på dussinet numera och jag hade inte några högre förhoppningar om Gladiex. Inga som helst faktiskt. Det här var dessutom en nästan bisarrt stressig dag i maj, en stressig dag efter flera veckors allt för hård arbetsbelastning. En sådan där när hjärtat slår dubbelslag när man lägger sig (har du inte upplevd sådan stress, skatta dig lycklig) och även om man är helt slut, så är det snudd på omöjligt att sova. Min käresta sov lika tungt som hon alltid gör, vilket mest bara ökade min egen stress; varför kunde inte jag sova som hon, jag behövde det så mycket, nästa morgon väntade ännu en dag av för mycket jobb och jag förtjänade väl att få sova också!?!

Efter att ha försökt en god stund gav jag upp; jag var arg på stressen, på jobbet som gjorde så här mot mig, ja, jag var nog arg på hela livet faktiskt. Så jag tänkte - fattar faktiskt inte min egen logik ibland - att det är väl lika bra att jobba lite till då, letade upp koden som kommit från Bitfrostpixel, gick in på App store och laddade hem Gladiex (det är, som du förstår, ett Ios-spel).

Förutsättningarna för en angenäm spelupplevelse var alltså inte de bästa. Man skulle rent av kunna säga att de tvärt om var sämsta möjliga.

Vad som hände sedan var ren magi.