Det som försiggår kring Aiden är till en början det enda som får mig att lyfta på ögonbrynen. Människor reagerar på varandra, de bråkar med polisen som kommer dit och förstör deras kväll. Och när allt blir kolsvart går ett sus genom folkhavet och paniken stegras. I caféet, vilket jag tar mig ut genom, greppar ett par varandras händer och springer därifrån. Längre bort står en bortkommen servitris och vet inte riktigt hur hon ska reagera på kaoset. De här känslorna är på riktigt.
Nej, att avskriva Watch Dogs som ett haveri är omöjligt. Problemet är att haussen Ubisoft, pressen och spelarna byggt blivit en förbannelse. Hade Watch Dogs förväntats vara en okej sandlåda och inte inträdet till en ny generation av spel hade allt varit så mycket mindre komplicerat. Då hade jag antagligen svalt de oinspirerade shooter-momenten och långdragna biljakterna på ett mer lättsmält vis.
Efter några sådana, ett födelsedagskalas som kom av sig och ett besök i en vapenaffär hamnar jag vid en mindre bas signerad Ctos, datasystemet som kontrollerar Chicago. En snabb scanning av vakten innanför grindarna lär mig att han nyss bokat en utlandsresa, varpå jag distraherar honom genom att skicka ett vänligt "Hej, din resa har avbokats"-sms. Men jag kan också trigga billarm, öppna grindarna, få granater i hölster att detonera och kranar att släppa containrar rakt i skallen på mina fiender. Det är eggande att skapa kaoset på avstånd och smörgåsbordet är läckrare än tidigare, men särskilt spelmekaniskt sofistikerat är det inte.
Människor och "människor"
Men en detalj i stycket ovanför triggade något hos mig. För frågan är intressant: hur reagerar vi när den annars anonyma massan får namn, ålder, intressen, yrke och inkomst? Är det lika enkelt att ha ihjäl någon om vi vet att han nyss bokat en efterlängtad semester? Eller om en kvinna nyss varit på sin systers begravning? Skulle du döda henne?
Att läsa av sina vänner och fiender kan bli coolt, om det tas tillvara på.
Frågan kanske inte kan få ett riktigt svar, för Watch Dogs bygger till stor del på framslumpade karaktärer. Resultatet blir oftast snarare putslustigt än på riktigt. När jag strövade runt på stranden stötte jag på en sådan trio. Två satt i sanden och gungade med till den tredje som plinkade på en gitarr. En var "släkt med en känd magiker", en annan "mediterar regelbundet" och den tredje hade "nyss blivit diagnotiserad med en hjärntumör". Vilka öden. Men glada var de.
Det finns frön till försök att fördjupa och förnya. Vid ett särskilt rafflande tillfälle fick jag leva rövare och placera ut bomber i en fiendebas, med vetskapen om att de strax skulle komma hem. Med ett tiotal fällor där bilarna stannade och några där gängmedlemmarna (enligt min teori) skulle stråla samman placerade jag mig på tryggt avstånd högt ovanför dem med min smarphone tillika detonator.
Onlinespelandet vävs sömlöst in och gör till exempel att du kan hacka dig in i en annan spelares upplevelse och stjäla pengar (och stolthet).
Men Watch Dogs har större potential än så här, och jag är rädd att den går förlorad. Temat kring övervakningssamhället ligger rätt i tiden. Tänk om någon visste allas hemligheter? Tänk om någon kom åt dem? Tänk om det var du? Frågorna finns där men grävs ner under ett berg av murkna trippel-A-grepp. Watch Dogs säger mig ingenting. Mitt spelhjärta ekar oroväckande tomt och hjärnan är sprängfylld av déjà vu.
Och jag hoppas ni tar mig på orden. Efter Ubisofts mutskandal målade de in sig själva, men också spelpressen, i ett hörn. Hyllar vi spelet väcks misstankar: "Hoppsan, någon har visst fått en ny surfplatta!". Smädar vi spelet väcks andra tankar: "Hoppsan, någon kan visst inte släppa sin ilska!". Vad jag än säger blir det fel.
Ubisoft borde låta bra spel tala snarare än att försöka muta sig till bilden av ett bra spel. Den här gången verkar de ha gjort precis tvärtom. Men orden mina har inget med någon skandal att göra, de bygger på att de fyra timmar jag fick i Ubisofts öppna spelvärld inte hade så mycket att säga.
