Baldur's Gate III (1 av 2)

Året är 2023. Det som är dött får liv. Vampire: Bloodlines 2 sägs vara på väg, Jagged Alliance 3 har redan släppts, och nu har den allra största tungviktaren lanserats i all sin prakt: Baldur's Gate III. Dessa tre tillhör serier som sedan länge glömts bort av rättighetsinnehavarna – trodde vi – men som nu återupplivas i ny skrud, och åtminstone i de två släppta titlarnas fall med den äran. 2023 är året då grisar flyger. I Baldur's Gate III sker det även bokstavligen, om du så önskar.

"2023 är året då grisar flyger"

Larian har i och med sina mer moderna tolkningar (Original Sin del ett och två) av deras gamla spelserie Divinity kommit att bli en av de tyngsta pjäserna på spelvärldens rollspelsbräde. Det var ömsom vin, ömsom vatten i spelarreaktioner när det basunerades ut att den belgiska studion åtagit sig att utveckla en uppföljare till Biowares odödliga klassiker. Det är förvisso en titel vi väntat på i årtionden, men å andra sidan var många inbitna fans oroade över att spelet skulle kännas mer som Divinity än Baldur's Gate. Och svaret på detta är: njääe...?

Miljöerna sätter stämningen med oerhörd tyngd.

"Djävlar", utbrast han.

Nej, alla tärningskast går inte din väg.

Skogspromenad.

Han levlar, han lever!

Kopplingarna till Divinity: Original Sin finns onekligen där men det är de, enligt undertecknad, mer intressanta aspekterna som har följt med: utforskande av detaljerade miljöer som belönar, reaktiviteten, fokus på det måhända utnötta men ack så viktiga begreppet "player agency". Alla dessa saker hänger med, och har dessutom filats vidare på. Borta är istället den rätt trötta humorn och den ofta aviga blandningen av ren slapstick och ond, bråd död. Eller rättare sagt: det finns kvar, men balansen är en helt annan. Något vi ska få skäl att återkomma till.

"Om det känns som att det borde gå, gör det förmodligen också det"

Först har vi det här med de flygande grisarna. Baldur's Gate III är ett spel som fokuserar oerhört på att uppmuntra och belöna spelarens egen kreativitet. Förmågan att tänka utanför lådan, helt enkelt. Om det känns som att det borde gå, gör det förmodligen också det. Att putta intet ont anande fiender nedför stup tröttnar jag aldrig på (även om det är mindre eggande när du själv är offret). Vid ett tillfälle förödmjukade jag en goblin så hårt att kraken smet iväg från sina kompisar för att få kissa i fred – vilket lät mig knuffa honom rätt ner till sin död i den brusande floden nedanför. Nu laddade jag emellertid om efter detta då det kändes alltför brutalt för min relativt snälla bard. Men ändå! Tillfället gavs.

Vi vrider klockan till en annan gång då jag trånar efter ett föremål en obehaglig fiende bär på. En glödlampa tänds ovanför mitt huvud och jag använder besvärjelsen "Heat Metal" på oknyttet vilket helt sonika får honom att släppa det överhettade objektet på marken. Och jag? Såklart plockar jag upp det och lägger benen på ryggen. Baldur's Gate III kryllar av sådana här små ögonblick, och möjliggör en lysande upplevelse rent spelmekaniskt.

Tala med lik, läs tankar, styr spelet

Det är inte bara i striderna din kreativitet belönas. Utforskande och dialoger följer samma spår. Har du tillgång till besvärjelsen "Speak with Dead" kan du – rätt gissat! – samtala med lik du ramlar över och pressa dem på info. Eller varför inte läsa någons tankar? Snillrikt plattformande och frikostigt användande av diverse trollformler som låter dig hoppa längre, flyga eller teleporteras gör dels att du kan hitta gömda skatter och hemliga platser, dels ta dig an strider på fyndiga vis. Varför skulle du knalla rätt in i en by, råka i bakhåll, och bli attackerad från alla håll och kanter av en hög sattyg? Ja, varför? När du istället kan smyga dig in från olika håll, klättra upp på taken och själv iscensätta ett bakhåll på, eh, "bakhållarna"?

"Övertala fienden att avliva sig själv"

Dialoger fungerar som sagt på liknande vis. Så som när jag undviker en väldigt hård strid genom att helt enkelt övertala fienden att avliva sig själv. Ett minnesvärt ögonblick. Ännu mer roande var ett för barder unikt (?) sätt att ta sig an en viss grovt överviktig bartender, men jag lämnar det där för att undvika spoilers... Det jag vill säga är att Baldur's Gate III fullkomligt dräller av dessa ögonblick. Det är sprängfyllt av kreativ design, oavsett om vi snackar strider eller stillsamt äventyrande. Därtill är det utmanande nog för att man ska känna sig duktig när man går igenom en fajt utan att ådra sig mer än någon skråma. D&D 5E har implementerats med beröm, och även om man är mer frikostiga med egna "in house"-regler än exempelvis Solasta fungerar det riktigt bra då ändringarna finns där just för att maximera spelarens alternativ.

Det tål att sägas: Baldur's Gate III är ett snyggt spel. Ruskigt snyggt, emellanåt. Många av miljöerna, inte minst en bit in, sätter stämningen perfekt och är rent ögongodis. Även karaktärsmodellerna är något helt annat än vad vi såg i Original Sin 2, och orden som kommer ur deras munnar flyter bättre. Och som sagt: Larian har hittat bättre med tonen här än förut och det hela påminner med rätta mer om Biowares Baldur's Gate. Det finns således ingen brist på humor men den tar inte överhand, och det råder ingen brist på emotionellt laddade scener.

FZ, möt Cornelis. Cornelis, möt FZ.

Han tog begreppet "tjurskalle" till löjliga nivåer.

Joe Labero, är det du?

Nya vänner väntar längs vägen.

Råttor och Baldur's Gate hör ihop på något sätt.

"Baldur's Gate III bara växer ju längre in jag kommer"

Men till skillnad från Biowares gamla alster finns ett annat djup i följeslagarna, något som förmodligen delvis förklaras av det lägre antalet; i Baldur's Gate II hade man 17 (!) stycken att botanisera bland. Somliga lär, naturligt nog, locka mer än andra men de flesta engagerar. De kommer också med rejält tilltagna personliga narrativ med kopplade quests att ta tag i för den som vill. Även här lyser spelarens valfrihet igenom, då ditt sällskap kan stöpas om och ändra uppfattning om saker och ting beroende på dina ord och handlingar.

Fortsättning följer...

När jag skriver detta har jag lagt två tunga akter bakom mig och precis anlänt till staden Baldur's Gate. Dit ska du och jag få skäl att återvända. Och hittills ska det sägas: jag är ruggigt imponerad. I och med att Divinity: Original Sin 2 släpptes med en ganska trasig andra hälft efter att också ha genomgått en early access-resa hade jag mina farhågor. Inte minst när recensionskoden dröjde så. Men så här långt är allt väl. Visst finns det buggar i spelet, gott om dem dessutom, men väldigt få allvarliga sådana. Under cirka 45 timmar har spelet kraschat blott en gång. Nej, upplevelsen så här långt är snarare den motsatta: Baldur's Gate III bara växer ju längre in jag kommer. Men nu får ni ursäkta, jag har en stad att upptäcka.

Fotnot: Andra delen av recensionen (med betyg) läser du nästa vecka.