Recension – Duke Nukem: Manhattan Project

De som var med på åttiotalet har under de senaste tio åren ägnat stora kvantiteter energi åt att baktala decenniets populärkulturella fenomen. Kläder, frisyrer, musik och liknande har häcklats till den milda grad att man emellanåt trott att de som med en dåres envishet hävdat att ?De där prylarna kommer aldrig bli moderna igen!? faktiskt hade något att komma med. Men naturligtvis har det mobbade decenniet blivit modernt igen. Även om de värsta avarterna ? stentvättade jeans, släpbara mobiltelefoner och Lili & Susie ? inte återkommit så har modeindustrin sett till att vi återigen knatar runt med überstora pilotbrillor och lyssnar på Soft Cell-låtar. Fast en handfull råmodeller lyckades på något märkligt sätt fortsätta sina syndfulla levernen utan att bli häcklade. Filmens actionhjältar, de där ensamvargarna som medelst kolossala mängder överdimensionerade vapen skulle rädda hela världen (läs: USA) har aldrig riktigt gått ur tiden. Schwarzenegger, Stallone och Willis dyker med ojämna mellanrum upp i rullar som får filmkritikerna att plocka fram de allra skarpaste slaktknivarna.

Is it a bird? Is it a plane? No, it´s Duke!

I början av nittiotalet började filmens åttiotalsdoftande rädda världen-muskelberg göra sig ett namn i spelindustrin. Förebilder/stereotyper som Duke Nukem har med sina muskler, sina Ray-Bans och sin legofrisyr i en rad spel visat att film ska spelas på dator, åtminstone i denna genre. Med intensiv monsterslakt ackompanjerad av svala oneliners har en hel spelvärld tagit Duke till sina hjärtan och åtskilliga är de som väntar på nästa ?riktiga? spel i serien: evighetsprojektet Duke Nukem Forever. För att stilla vår hunger (och för att han inte ska falla i glömska, kan man anta) har nu Duke Nukem: Manhattan Project släppts. Det handlar om ett budgetspel som både överraskar och för serien bakåt en smula, på så sätt att det rör sig om en hederlig gammalt sidscrollande actionhistoria istället för en shooter. Åttiotalare bliv vid din läst, så att säga.

Horace Engdahl deppar

Storyn kommer som sig bör i actionsammanhang inte ta hem några priser för vare sig originalitet eller för att den är välskriven. Boven Mech Morphix har skapat en radioaktiv sörja vid namn GLOPP. När varelser kommer i kontakt med klegget förvandlas de till mordmaskiner. Naturligtvis vill storskurken ta över världen och första steget är genom att slussa ut giftet i New York. Gissa vem som ska stoppa honom? Äventyret utspelas över åtta episoder som var och en består av tre underuppdrag, komplett med en maffig slutboss på varje. Retroflirten är påtaglig och om du någon gång klämt tummarna blodiga på en TAC 2-joystick på Commodore 64:an kommer du uppleva en nostalgikick av rang.

Oldschool i nya kläder

Plattformsspelsgrunden till trots har Duke Nukem: MP 3D-grafik, vilket gör att det ser hyfsat bra ut och scrollningen är inte helt statisk, vilket annars är standard för plattformsspel. Spelet kan dock inte konkurrera med dagens estetiskt mest välarbetade titlar, men något sådant är inte heller att vänta då det rör sig om en budgettitel. Också ljudet uppfyller de grundläggande kraven, med ett soundtrack i heavy metal-skolan (vad annars?), biffiga explosioner och smattrande gevär. I likhet med grafiken höjer ljudet inte pulsen nämnvärt, men det funkar. Eftersom vi talar Duke Nukem är man förstås mest nyfiken på hans patenterade oneliners och här finns definitivt inget att klaga på. Förutom utgjutelser som ?Death before disco? bjuder han också på några sköna pikar till andra ensamvargar i spelvärlden, eller vad sägs om ?Gonna deliver max pain [Max Payne] on the A-train? på en nivå som utspelar sig i New Yorks tunnelbana. Ett ljudmässigt irritationsmoment är att karln stönar varje gång han hoppar, men det är kanske en petitess i sammanhanget.

Köpvärd nostalgi?

Duke Nukem: MP är definitivt en rolig bekantskap, av flera skäl. Det har högt nostalgivärde, både för att det är ett Dukespel och för att det är ett plattformslir, det är coolt och styrning, grafik och ljud fungerar tillfredställande. På minuskontot finner vi brister i banvariationen, att det inte lär hålla i längden ? jag betvivlar att särskilt många känner sug att spela om spelet efter att ha klarat det första gången ? och bristen på multiplayer. Att onlinealternativ saknas är logiskt: det kan bara finnas en Duke, men samtidigt förkortar det livslängden högst avsevärt. Summa summarum är Duke Nukem: MP en rolig men sannolikt kortlivad glädjetripp för alla som diggade dess förebilder från det sena åttio- och det tidiga nittiotalet.