Till en början visste jag inte vad jag själv tyckte, eftersom jag är en stor förespråkare för att hela tiden försöka utveckla spelmediet, samtidigt som jag verkligen uppskattar ett gammalt hederligt RTS (som ju inte direkt släpps i drivor nuförtiden). Sedan sade min 2v2-polare Mattias något som var en klockren analys. ”De ändrar ju inte i reglerna för fotboll mellan #Fifa 09 och Fifa 10”. Och så är det ju. #Starcrafts multiplayer nådde väldigt snabbt den punkt där det blev mer sport än spel. En sport kan man inte ändra reglerna på hursomhelst. Visst, man kan göra småändringar och justeringar som gör sporten mer rättvis och underhållande, men själva grundkonceptet är ju alltid detsamma.
Homerun
Och alla förändringar som gjorts i #Starcraft II: Wings of Libertys multiplayer är för att förbättra sporten #Starcraft. Matchmakingsystemet Battle.net är förfinat till den grad att alla konkurrenters diton ser ut som korpen. Det är lättare än någonsin att få igång underhållande matcher, jämföra sig med andra spelare, hålla koll på ligor och proffs och till och med vara åskådare till matcher bara för underhållningens skull. Alla multiplayerspel, i synnerhet strategispel, är extremt oförlåtande när du ger dig ut i hetluften för första gången. Du kommer att få pisk. Du kommer att bli förnedrad och få din stolthet som spelare dragen i smutsen. #Starcraft II gör dock ett riktigt bra jobb med att undvika detta, bland annat genom ett vettigt rankingsystem. Dina första fem matcher kommer att ge dig en ranking och placera dig i en liga där dina motståndare håller ungefär samma klass, sedan kan du börja klättra. Du behöver inte längre jobba dig upp från bottenskrapets lägsta skikt.
I skeppskantinan finns en arkadmaskin där Blizzard bakat in ett schmup döpt Lost Viking, efter deras klassiska plattformare. Nostalgi!
Därmed inte sagt att spelet är utan fel, ens enligt sportmetaforen. Bristen på LAN-funktion är kanske inte så allvarlig i dagens internetsamhälle som för några år sedan, men det känns ändå lite underligt från en annars så ”snäll” utvecklare som Blizzard. Många kommer också att irritera sig på regionslåsningen. Rent spelmekaniskt saknar jag själv mest avancerade kö- och zoomfunktioner som i exempelvis #Supreme Commander-spelen och möjligheten att kunna detaljstyra mina produktionsfaciliteter i HUDen, som i #Command & Conquer: Red Alert 2, men jag inser också att det är saker som nog skulle ändra reglerna för mycket. Som att få ta med händerna i fotboll, ungefär.
Starcraft 2011?
Enligt VGchartz sålde #Wings of Liberty 1.8 miljoner exemplar under det första dygnet. Då räknar men heller inte med siffrorna från Korea. Det gör det till det snabbast säljande spelet i år. I en bransch som går alltmer mot casualupplevelser, konsolfokusering och actioninriktning är det snabbast säljande spelet i år ett strategispel till PC! Det är något fantastiskt för oss som älskar PC:n som spelplattform och strategin som genre. #Blizzard har länge varit PC:ns starkaste förkämpe, men att Starcraft II har lyckats så bra är fantastiskt roligt och gör det utan tvivel till det viktigaste PC-spelet i år. Men det är också strategispelens motsvarighet till Fifa, vilket gör det till det minst viktiga PC-spelet i år.
Legosoldater är ett härligt tillskott i kampanjen. De är dyra men riktigt effektiva i trängda lägen.
Blizzard är fantastiska på att locka nya människor till spelens värld, men nu behöver de bevisa att de kan vara med och vidareutveckla den världen på det sätt de faktiskt gjorde med det första #Diablo, det första #Warcraft och det första #Starcraft. Det bevisar de inte med Starcraft II, och lär inte bevisa det med kommande expansionerna #Heart of the Swarm eller #Legacy of the Void (”Fifa 2011”, ”Fifa 2012” någon?), men det förtar inte det faktum att det är ruskigt roligt, framförallt i multiplayer. Det vågar inget, förändrar inget och bryter ingen ny mark, men det utmanar och underhåller. Och kan man egentligen begära något mer av ett spel?
Kan man begära något mer av en sport?
