"Fokus är denna gång forntida Egypten"
Så var det då dags. Med undantag för 2021 (då covid-pandemin säkert hade ett finger i spelet) har Total War-serien utökats med en titel årligen under lång tid, och 2023 års bidrag heter Total War: Pharaoh. Som titeln antyder är fokus denna gång det forntida Egypten, även om diverse andra civilisationer runt östra Medelhavet också förekommer – framför allt Kanaan och hettiterna som utgör de övriga spelbara folkslagen.
När jag tjuvkikade på Pharaoh var det som Ramses II jag spelade, men i fullversionen erbjuds totalt åtta alternativ i form av olika ledare där var och en har diverse olika mekaniker, enheter och byggnader att ta hänsyn till. Tacksamt, förstås, då det bjuder in till att köra olika spelstilar.
Detta är något man uppenbarligen velat lyfta fram i allmänhet. I min första kampanj valde jag att spela som Tausret, som historiskt sett också kom att bli farao under några år. Tausret beskrivs i spelet som en lurig kvinna med fokus på manipulation och ekonomi. Hon är därtill fru till Seti, en av de andra spelbara karaktärerna, vilket ger en militär allians att utgå ifrån direkt från start. Framför allt är hon en följare av gudinnan Isis, vars tempel ger arméer temporär immunitet mot de svårigheter ökenstrapatser innebär, vilket inte är så lite välkommet i sammanhanget.
"Gud? Tempel? Vad pratar du om?" Jo, i Pharao är religion ett av de viktigare strategiska verktygen man har att tillgå. Varje karaktär följer en gud vid spelets start, med kännedom om några fler, och allt eftersom man expanderar och stöter på nytt folk lär man känna nya gudar både från när och fjärran: inte bara egyptiska. Att följa en gud ger diverse buffar – där vardera har en egen uppsättning – och genom att bygga tempel blir buffarna allt starkare. Det går även att skifta från guden man dyrkar från början av en kampanj till en annan, och eftersom det är polyteistiska religioner vi pratar om går det bra att dyrka fler än en. Upp till tre olika kan man dyrka tids nog.
Tausret har krigat mot fördomar, nu väntar faktiskt krig.
Nilen ska snart färgas röd.
Black Friday snart.
Det är en oväntat intressant grej som tillför ganska mycket djup i de strategiska bitarna där olika gudar främjar olika saker. Därtill har vi även ett annat av de stora tillskotten i form av Ancient Legacy, mekaniker som ytterligare specialiserar din fraktion och baseras på vad diverse verkliga individer uträttat. Där jag i min förhandstitt valde att följa Thutmosis III och fokusera på militär erövring testade jag som Tausret istället att gå i Akhenatons fotspår – en farao känd för att ha förbjudit polyteism och ha introducerat Aton som den enda guden att dyrka.
"I Pharao är religion ett av de viktigare strategiska verktygen"
I Pharaoh tar detta sin form av att jag får välja buffarna av två valfria gudar som kombineras i Aton. Och där man normalt sett kan låsa upp buffar i tre olika styrkenivåer kan man som följare av Aton höja sig hela sju nivåer – och buffarna som ges är fan inte nådiga. Tvärtom blev det snarare rätt obalanserat. Varje tempel jag byggde gav en jäkla massa bonusar till regionen de var förlagda i, och dessutom blev mina arméer fruktansvärt starka. Förvisso ganska kul, men också lite för enkelt. Och jösses vilken skillnad mot den lama Thutmosis som jag testade i september. Ett annat bra tillskott är utposter – mindre platser i varje region där enstaka byggnader kan byggas som ger bonusar till regionen och som arméer kan besöka för att själva få bonusar. Klipskt utplacerade sådana underlättar en hel del och ger nya strategiska alternativ.
Det första delmålet med kampanjen, i alla fall som egyptier, är att bli stark nog för att utropa sig själv till farao. Den här delen är rätt kul med sedvanligt inriktning på erövring av grannländer och expandering. Tyvärr sitter jag därefter och kliar mig i huvudet. Av någon anledning ligger nämligen kampanjens fokus sedan på att försvara sina länder mot diverse utbölingar i form av de mytomspunna sjöfolken – invaderande folkslag från fjärran länder. I praktiken innebär det ett konstant vaktande av gränserna där allt starkare arméer dyker upp från kors och tvärs och ställer till jävelskap. Det är whack-a-mole när det är som allra tråkigast, mot en fiende man inte kan gå till motattack mot. Därtill håller detta på i alldeles för många rundor. Lyckligtvis (?) är AI:n för dessa invaderande arméer ofantligt inkompetent vilket ofta gör det enklare än det borde vara att försvara mina städer. Flertalet gånger har det dykt upp starka arméer som helt enkelt vägrar att gå till anfall. De bara seglar upp och ned längs Nilen (eller ränner runt i öknen) till dess att jag tröttnar på att se deras seglande på kartan och hämtar häststridsvagnen.
"Aldrig nära seriens riktiga höjdare"
Allt detta gör ont att se, för det görs ändå en del bra saker i Pharaoh. Även om man inte har hittat rätt här så tror jag att vi kommer få se delar i framtida Total War-spel. Gudarna är fiffiga, förmågan att ändra generalers livvaktsenhet med olika typer av utrustning är kul och välkommen, och det dynamiska vädret i striderna har gott om potential för vidareutveckling, även om det är väl simpelt här. Återinförandet av matchande stridsanimationer tummar vi också upp för. Summa summarum är Total War: Pharao ett okej tillskott som överträffar det senaste historiska numret i form av Troy, men aldrig är nära seriens riktiga höjdare.
Fotnot: Testat med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM. Släpps 11 oktober till pc.
