Battlefield: Bad Company 2

Nästan varje gång jag ska skriva en text om Battlefield brukar jag halka in på någon gammal minnesvärd anekdot om hur jag blev sprängd i öknen av tyskt jaktflyg eller lyckades utmanövrera en ettrig pansarvagn med attitydproblem. Det är så lätt gjort, för det är ju de intensiva och frenetiska striderna som gjort serien så älskad. Du har jublat när ditt lag lyckats vända ett till synes hopplöst underläge till en värmande seger och förbannat gångerna när den tidigare självklara segersötman förvandlats till bitter förlustgalla.

Striderna som burit serien från dag ett. Eller från 1942.

#Electronic Arts och #Dice förstår självklart vad som gör Battlefield populärt, de har till och med marknadsfört #Bad Company 2 med filmer på temat ”stridsögonblick”. Ändå känns det som en ganska färsk insikt. Det första, konsolexklusiva, #Bad Company hade förvisso alla ingredienser i singpleplayer men förvaltade aldrig arvet från multiplayer på samma sätt som uppföljaren gör. Det bars upp av den sköna dialogen och nyheten att kunna spränga väggar och slippa oroa sig för att ett staket skulle stoppa din framfart i en bestyckad konservburk. Däremot inte så mycket av striderna, som ofta kändes repetitiva och bleka i jämförelse med dem mot andra människor. Öppna miljöer och fordon räckte inte till för att skapa en solid upplevelse. Storyn om de snacksaliga soldaternas jakt på guld, som ledde dem rakt in i en rejäl soppa, fick aldrig något direkt stöd i bandesignen. Ofta rörde sig det sig om att förflytta sig från punkt A till punkt B, skjuta lite fiender för att sedan spola tillbaka och repetera.

Välkommen till det nya slagfältet

Avståndet från det lössläppta äventyret till det stridsinferno som mött mig de senaste dagarna är nästan lika lång som steget från andra världskrigets skyttevärn till dagens stadsbataljer. Det handlar fortfarande om att skjuta eller bli skjuten, men med ett par enkla medel är det en så pass fläskig upplevelse att jag många gånger bara sitter och flinar gillande. Dice har, inte helt oväntat, närmat sig den stora konkurrenten Call of Duty vilket innebär en mer styrd upplevelse. Det spelet förlorar i frihet tar det igen i inlevelse och det rör sig sällan om några korridorer med låsta dörrar på båda sidor. Du har ofta möjlighet att ta din egen lilla omväg och bandesignen är så mycket bättre.

En av få riktigt snitslade banor, men du får skjuta mycket.

Förutom att du sällan behöver gå längs den upptrampade stigen för att nå ditt mål är vapenarsenalen en viktig ingrediens för skapa Battlefield-känslan och ge dig möjlighet att tackla motståndet på ditt eget sätt. Här och var finns det vapenlådor där du kan välja vilka två vapen du vill bära med dig. Föredrar du att decimera basen i dalgången nedanför med ett prickskyttegevär, ett frontalangrepp med en tung kulspruta rasslandes vid höften eller skjuta dig från skydd till skydd från flanken?

Det finns också ett väldigt belönande fjärde alternativ. Utrusta dig med ett pansarskott och sänk hus efter hus. Frostbite-motorn tillät förstörelse redan i det första Bad Company, men nu kan du jämna byggnader med marken. Första gången jag hör stålbalkarnas sista jämrande skrik innan de ger vika och gör pölsa av av eventuellt innehåll blir jag kär. På samma sätt blir jag lika förvånad när taket som så många gånger tidigare skyddat mig från flygattacker nu gör lapskojs av min lekamen. Förstörelse må vara en av titelns buzz-ord men det gör faktiskt mycket för spelupplevelsen.

Inte ens rovdjur skulle kunna stoppa Bad Company.

Det första spelet var också en smula enformigt på den visuella fronten men det kan vi inte beskylla Bad Company 2 för. Miljövariationen är faktiskt smått fantastisk. Ena stunden befinner jag mig på en snötäckt bergstopp där det är så kallt att jag måste skynda mellan värmande brasor för att inte frysa ihjäl, samtidigt som fienderna vill skriva sitt namn i snön med mitt röda blod. Fem minuter senare susar jag nedför en vindlande stig genom en fuktig djungel samtidigt som en av vapenbröderna häver ur sig kommentaren ”snöskotrar är för fegisar”. Nästa anhalt kan vara en torrlagd havsbotten som pryds med rostiga skepp som likt skeletten från dinosaurier skvallrar om en förlorad tid.

Dice har också gjort ett mästerligt jobb med att fylla ut ytan bortom själva banområdet med frodiga bergssluttningar, massiva klippor och stadslandskap som bygger upp och bidrar till illusionen att det är en verklig värld jag rör mig genom. Jag har alltid varit fascinerad av hur utvecklare har ”fuskat” för att förlänga horisonten och enligt mig är det beviset på ett bra hantverk.

Ett bra hantverk är också orden jag slutligen landar på efter mina timmar i den något korta solokampanjen men då väntar ändå den riktiga striden runt hörnet. Vårt omdöme om multiplayer, och ett betyg för spelet, läser du här.

[video=4372]