Men, ska vi vara uppriktiga är road trips en bastard. Du sitter i en asfaltsdröm, t.ex. BMW M3 eller Ferrari 458, och öppnar nästa festival 17 krokiga kilometer inåt landet. Road tripen dit betyder att tiotalet bilar tävlar om att komma först, men eftersom världen är öppen och fågelvägen en tredjedel så lång blir det snabbt terrängracing av det hela. Vilket rimmar illa med den här sortens bilar, även om körkänslan är arkadig nog att göra dem körbara. Men att kameran ligger så lågt att naturen hindrar sikten är svårare att svälja.
Det finns få ursäkter för ett dylikt beteende.
Den här delen svajar även i dedikerade offroad-lopp med ändamålsenliga bilar. Mer än rally eller rallycross blir det folkrace i vansinnesfart, och med en bansträckning man i bästa fall hinner se på livekartan blir det mer tur än skill. Det går liksom inte att planera för träddungar du blir varse tre sekunder innan de våldför sig på din stackars bil. Kör du solo kan du som vanligt backa tiden och försöka igen, men mot andra spelare får du dricka nederlagets bittra kalk och hoppas på mer tur i nästa lopp.
Försiktigt förbättrat
På anständiga vägar fungerar Horizon 2 som det ska, och som komplement till två grundtyper av lopp (bana eller point-to-point) finns påhittiga bucket challenge-utmaningar. Det kan vara allt från att köra tokfort förbi en fartkamera till att undvika krock med minimal marginal 20 gånger. Även när jag kör mot annat kött och blod blir det mer variationsrikt. Som när en infekterad bil ska smitta övriga på ett slutet utrymme, eller när tio bilar delas i två lag och kör race mot varandra. Kul, till skillnad som rivals-systemet som handlar om att köra samma lopp igen mot en motståndare med bättre tid. Kunde ha funkat om det gav belöningar som var värt något, men nu blir det bara samma lopp igen.
Onlinesessionerna är indelade i en sorts cuper eller turneringar på fyra race (samt free roam mellan racen), och har du inte en lämplig bil när turneringen startar får du möjlighet att hyra en. Dock inte uppgradera eller finjustera den, och om du väljer fel bil ges du ingen möjlighet att byta mot en annan. Mycket märkligt – jag valde en 70-talskärra av misstag, och följande halvtimme smiskade jag skinnet av övriga i kampen om sistaplatsen.
Horizon 2 är det bästa Forza-spelet sedan 2011.
Att scenerna målas upp i snåla 30 bilder per sekund gör faktiskt inte så mycket, det flyter stabilt hela vägen. Visst, känslan blir mindre detaljerad än "riktiga" Forzas patenterade 60 bilder/sekund, och det märks t.ex. av en liten fördröjning när man ser sig omkring i bilen: där reagerar huvudspelen direkt. Samtidigt har Horizon 2 byggts med handkontroll i åtanke, och till skillnad från Forza 5 går det utmärkt att köra utan ratt, precis som innan femman.
Forza Horizon 2 är ett kliv uppåt från seriens två senaste upplagor. Playground har byggt en vacker värld packad till bredden av saker att göra och köra. Men till forna dagars Forza-storhet når det inte – alla idéer når inte fram, och den där sista touchen saknas. Hur gärna jag än vill ta till starkare superlativ, och hur mycket den där fyran i betyg lockar, stannar jag vid att kalla det bra.
Fotnot: recensionen gäller Forza Horizon 2 på Xbox One. Spelet finns också till Xbox 360, kodadt av #Sumo Digital.
