Det stora dragplåstret med Watch Dogs är just hacker-temats påverkan på spelmekaniken, där jag med ett enkelt knapptryck kan hacka mig in i alla möjliga maskiner i omgivningen. Under ett uppdrag behöver jag komma åt en server i ett högteknologiskt kontorslandskap. Jag kör den sluga stilen och gömmer mig i ett mörkt hörn och hackar mig in i en övervakningskamera. Med kontroll över den kan jag hoppa mellan olika kameror och på så sätt få en bättre överblick över hela kontoret, utan att behöva lämna mitt trygga gömställe.
Jag lär mig hur vakterna patrullerar och skrider sedan till verket. En kille får ta farväl till sitt ansikte när jag spränger ett närliggande elskåp i småbitar. En annan tar jag smidigare med en någorlunda tyst närstridsattack, och en tredje lurar jag bort genom att rotera en solpanel. Väl framme vid servern behöver jag lösa ett enklare pussel inuti datorn för att få tillgång till materialet – vilket drar igång ett larm som gör att alla återstående vakter kommer springande med andan i halsen.
Inte sedan Windows ME har ett operativsystem förstört så mycket för mänskligheten.
Från den här punkten och framåt blir uppdraget mer av en traditionell actionrökare. Jag drar fram automatvapen, hemmagjorda handgranater och andra tillhyggen för att mörda mig ut ur basen och fram till min stulna bil där en rafflande biljakt väntar. Även här kan jag använda hacker-förmågorna för att göra livet surt för meningsmotståndarna. Ett knapptryck förvandlar korsningens trafikljus till ett inferno av krockande bilar. På ett annat ställe kan jag spränga vattenrören under marken så att motståndaren flyger i luften. Jakten tar slut när alla mina fiender är döda eller när jag lyckas gömma mig på någon smutsig bakgata.
Hackandet hackar
Det krävs tajming och finess för att till fullo dra nytta av förmågorna, något som inte är helt enkelt när striderna är som tyngst. Systemet fyller sin funktion i att ge spelmekaniken en extra krydda och skänker Watch Dogs en egen identitet. Men, det är ändå inte fullt så fantastiskt som det hade behövt vara.
Det känns som att Ubisoft förlitat sig alldeles för mycket på att hacker-teknikerna ska räcka som underhållning, och kört en enda stor copy/paste på många av huvuduppdragen. Även om det är givande att distrahera fiender genom att aktivera billarm, snurra på lyftkranar och sänka gaffeltruckar så är det inte tillräckligt banbrytande för att mekaniken på egen hand ska kunna bära Watch Dogs på sina axlar.
Herrn i mitten har en dålig dag på jobbet.
Variation finns på sina ställen, som då jag spanar på en fiendebas genom övervakningskameror och ledsagar en kille förbi patrullerande vakter med hjälp av tekniken. Men jag hade generellt velat se ännu mer sådant i huvuduppdragen, som jag upplever som ganska stela och pliktskyldiga. Det bjuds på för många generiska eldstrider och seglivade biljakter för att jag på allvar ska ryckas med i intrigen. Särskilt med tanke på att manuset på sin höjd når upp till b-filmsnivå.
Watch Dogs är dock ett stort och öppet spel, så det finns mycket mer än huvudspåret att ägna sig åt. Ljusskygga pokerspelare vill åt mina pengar, likaså personer som spelar schack och de “gatuartister” som vill att jag ska gissa under vilken mugg bollen ligger. De lite matigare sidouppdragen återvänder till hacker-temat där jag helt sonika spionerar på allt som har en puls genom att avlyssna deras telefonsamtal och läsa deras sms. Ibland snubblar jag över kriminell verksamhet och kan välja att ingripa för att tjäna lite respekt och poäng som används för att köpa nya förmågor. Det kan röra sig om allt från enkla avstickare som ett väpnat rån där brottslingen behöver fångas, till ett gangsternäste där alla bokat enkel biljett till helvetet och jag agerar researrangör.
