Tyvärr tar Overhaul det ganska tveksamma beslutet att runda av The Black Pits med en cliffhanger som, med tanke på att det inte finns något tredje Baldur's Gate att avsluta gladiatoräventyret i, känns väldigt underlig. Huruvida detta beslut togs för att så småningom kunna komma med något att sälja i huvudmenyns butik, eller för att Overhaul hoppas få fortsätta berättelsen i ett egenutvecklat #Baldur's Gate 3, vet jag inte. Men det stör mig lite att The Black Pits inte avslutas bättre när #Throne of Bhaal-expansionen är ett så definitivt slut på originalberättelsen som den är.

Utöver The Black Pits ingår fyra nya kompanjoner med medföljande uppdrag, som på det stora hela känns förvånansvärt relevanta. Med undantag för munken Rasheed (vars uppdrag inte vill starta för mig) knyter de för det mesta an till spelets teman på olika sätt. Den onde paladinen Dorn är stundtals ett bollplank för den mörka natur som man kämpar med genom spelet, medan den mystiske tjuven Hexxat precis som spelarkaraktären tampas med vem och vad hon är. Vildmagikern Neera är förföljd för sin magiska kraft, inte helt olikt situationen man själv befinner sig i i spelets tidiga skede.

Neera hälsar "Hej, jag är ny här".

Denna tematik dominerar inte karaktärerna, men den erbjuder lite nya perspektiv på olika aspekter av ens hjälteresa. Det får dem i slutändan att kännas mer genomtänkta än jag hade förväntat mig. När jag vid ett tillfälle tänkte framåt, mot en eventuell framtida genomspelning där jag inte behöver släpa runt de nya karaktärerna i recensionssyften, insåg jag att jag nog ändå skulle välja att plocka med några av dem. Jag kan inte tänka mig ett bättre betyg.

Berättandet i båda karaktärsuppdragen och The Black Pits hjälps av att utvecklarna har hyfsad kläm på sin humor, samt en och annan röstskådespelare som kan leverera skämten på ett bra sätt. Allt går inte alltid vägen och ibland sviker rösterna, men trots det fnittrar jag gång på gång till över något som sagts eller skrivits.

Färgmarkörer för de olika klasserna gör att man alltid ser var exempelvis magikern hamnar.

Samtidigt används humorn till mer än att bara locka fram enstaka skratt. I ett uppdrag lyckas Overhaul med små medel vaska fram ett rörande ögonblick genom att i en kort dialog först etablera en karaktär som lite lagom knäpp, bara för att strax därpå använda just detta för att dra i hjärtsträngarna. Det är sådana saker som gör mig nyfiken på vad utvecklarna skulle kunna skapa i egna spel framöver.

Crash and burn, baby

Baldur's Gate 2: Enhanced Edition överraskar cynikern i mig. Utvecklarna tar ett av de bästa västerländska rollspelen som någonsin släppts och bygger vidare på det på ett föredömligt vis. Innehållsmässigt är det en imponerande bedrift. Det har ett klart godkänt sidoäventyr i The Black Pits och fyra nya kompanjoner som passar in fint i spelets narrativ. Det gör små men välkomna förbättringar på flera håll, vilket leder till en alltigenom trevligare upplevelse.

Men det kraschar. Herregud vad det kraschar. När man laddar, när man utforskar, när man precis ska besegra en svår skurk, så kraschar det. Det är synd, för även om det i de flesta fallen är flera timmar mellan krascherna så smolkar de upplevelsen. De gör inte spelet ospelbart på något vis, men det är svårt att rekommendera spelet så helhjärtat som jag skulle vilja och annars gärna hade gjort.