Och visst ska man kunna ställa högre krav efter alla dessa år. Trots autopiloten i kontrollen är det fortfarande alltför ofta, särskilt i dramatiska jakter, som jag råkar hoppa åt ett helt annat håll än vad som var tanken. Evinnerligt irriterande men ibland kan jag inte låta bli att skratta. En enkel promenad över gatan in i en handelsbod slutar med att jag råkar skutta upp på en kärra, vidare till ett träd och slutligen finner mig snopet hängande på en fönsterbräda. Fast ännu oftare fastnar skrattet i halsen.
Gudskelov är parkouren den här gången inte spelets bärande actionelement. Den goda smaken segrar och många uppdrag belönar både stealth och eftertanke. Och det är ju så en assassin ska bete sig. Eller hur? Han ska inte rusa in på scenen och slakta motståndet. Han ska istället krypa i buskar, smyga längs hustak och överraska fienden. När kreatörerna saktar ner tempot framstår kontrollen inte heller som lika klumpig. Ändå finns det paradoxalt nog action i överflöd, men den har å andra sidan närmast en magisk dragningskraft. Striderna till havs mellan Edwards skepp, Jackdaw, och den spanska och brittiska flottan fångar mig. Jackdaw blir som en karaktär i sig och ser du inte till att stärka hennes skrov och köpa nya kanoner kommer du obönhörligen bli både frånseglad och kanonmat.
De sjöblöta striderna bär actiondelen av Black Flag.
I de mest intensiva sjöslagen tvingas du kämpa mot flera fregatter, undvika smärre tsunamivågor och ständigt se till att ha en bra position och rätt taktik. Somliga vapen fungerar bäst på distans, andra briljerar genom att fläka upp hela skrov på nära håll. Utmaningen är välkommen liksom havsstridernas många olika ansikten. Och här gör till och med den konventionella stridsmekaniken ett gott jobb. För när du bordar fiendeskeppen väntar dueller med sablar och revolvrar. Men deras korta natur gör dem också rappa, de dröjer sig inte kvar. Och med rätt handlag vid nickhaken kan du få motståndet att ge upp innan du ens bordat skeppet.
Som sagt, striderna till havs är mångbottnade. Att de inte ryms i multiplayer-delen är ett förbluffande dåligt beslut. Här hade Ubisoft en jättechans att bygga ett helt unikt flerspelarläge. Men de tog den inte, och därför kommer spelets multiplayer roa de redan frälsta men knappast locka till sig ny publik. I grunden handlar det om att så snyggt och rent som möjligt dräpa motståndet samtidigt som du håller dig gömd. Och på detta har Ubisoft applicerat capture the flag- och domination-regler. Men det hade kunnat vara mycket mer än så här.
Näst bäst
Multiplayer är i sammanhanget inte mer än hissmusik, för det är sjöstriderna, utforskandet av den gnistrande övärlden och den finstämt berättade sjörövarstoryn som gör Black Flag till seriens näst bästa del efter #Brotherhood. Men jag vill även lyfta fram den bärande berättelsen, den eviga konflikten mellan assassinerna och tempelordern. Även den här gången kommer vi, med jämna mellanrum, kastas in i nutidshistoria. Och du har aldrig sett något liknande.
Porträtten av Edwards vänner och fiender målas upp med träffsäkerhet.
Den här gången vill Ubisoft att du ska känna dig som huvudpersonen. Och "du" har just påbörjat din anställning på Abstergo Entertainment, ett företag vars syfte är att utforska genetiska minnen och leverera publikfriande digitala spel till den stora publiken. Självdistansen är tung. I mailkonversationer kan du följa eldiga dialoger mellan de anställda, där ivriga förståsigpåare menar att krig och action ska premieras. Politik och lågmälda historier säljer inte. Varför inte också slänga in zombier?
Kontoret, en gnistrande skyskrapa som dryper av teknologi på gränsen till sci-fi, är till en början arketypen av den perfekta arbetsplatsen. Dina chefer ger dig rikligt med frihet, bemöter dig alltid med ett leende och är energiska och passionerade. Men så fort du börjar skrapa på ytan förändras bilden. Dolda bakom säkerhetsdörrar och djupt nästlade i datorerna finns gömda filer. Där får du veta varför Abstergo Entertainment ratar Ratonhnhaké:ton som spelhjälte, han är ju för "utländsk". Du får läsa en gripande historia om en flicka från Prag och höra kassettband från 80-talet om de första, misslyckade, experimenten med genetiska minnen.
Trots sin täta utgivningstakt fortsätter Assassin's Creed kännas angeläget.
Black Flag tilltalar konspirationsteoretikern i mig nästan lika mycket som piratromantikern. Smakerna borde skära sig. Det borde inte gå att förena klassiskt Assassin's Creed-utforskande med tunga båtstrider och ett modernt spiondrama i förstaperonsvy. Men det går. Istället för att bli spretigt lyckas teamet skapa något som ständigt är i rörelse, som ständigt knuffar mig framåt. Och därför är den lika intensiva som intima berättelsen så lätt att ta till sig. Och därför vill jag ha mer. För ännu är vi inte i mål.
