Utvecklarna har också lyckligtvis – med spelbalans som ledord – insett att mindre faktiskt kan vara mer. Knivattacken har inte längre en sån extrem och automatiserad räckvidd utan kräver nu sin manuella närstridshantering och flera exploaterade perks och killstreak-belöningar har försvunnit. Av de 14 kartor som multiplayer omfattar känns åtminstone närmare tiotalet tajta. Jag måste erkänna för mig själv att jag är imponerad.
Braaaains... prooooooofiiiiit...
Största irritationsmomentet i multiplayer kan vara den pinsamt töntiga "framtidsmusiken" i menyerna. Som om den i tidigare Call of Duty inte blivit tjatig nog erbjuder man den här gången en evigt roterande slinga med kvasifuturistisk dubstep. Man blir så provocerad att man till slut själv finner sig uttryckligen "wub-wub-wubba" med, bara för att sadistiskt jävlas ytterligare med övriga spelare.
"Treyarketypiskt" zombieläge
Om det är något som känns väldigt "Treyarchigt" (eller ska jag kanske dra till med "Treyarketypiskt"?!) så är det spelets zombieläge. Traditionen trogen kan man alltså återigen ägna sig åt att i samarbete försvara ruckel och bebyggelse mot instormande vågor av odöda. Det var möjligen i all sin enkelhet smått hjärndöd (!) underhållning i #World at War, men i en strävan att hålla formulan fräsch har man rört till det ganska rejält i Black Ops 2. Nu ska man samla delar åt underliga prylar att bygga, alltmedan man jagar efter en skraltig skolbuss på gator präglade av brännande magma. Dessutom kan man dra in ett andra spelarlag i mixen, så det plötsligt kaosar runt två fyramannagrupper på samma yta utan att riktigt kunna förstöra för – eller ens döda – varandra. Oavsett om man spelar ensam, fyra eller åtta är det kaos på för många sätt, och den möjligen primitiva charmen har gått förlorad. Zombieläget är den klart svagaste komponenten i hela spelet.
En vitamininjektion
Black Ops 2 är självfallet ingen revolution för serien, men väl en tillräckligt stor vitamininjektion för att göra mig pigg på mer Call of Duty. Kampanjen lyckas inte bara underhålla på ett ytligt plan med ständig miljö- och situationsvariation, utan också lite djupare eftersom man som spelare inser att man iallafall i viss utsträckning kan påverka hur mycket världen brinner och på så sätt aktiverar sig på ett i sammanhanget nytt sätt.
Handlingen går i sig knappast till spelhistorien som varesig gripande eller minnesvärd, det är snarare sättet den berättas på som känns mycket nyttigt för en stagnerad genre. Framtidsscenariots relativt nya teknologi innebär också en kick för både kampanj och multiplayer, och balansfrågorna har hanterats just oväntat välavvägt och insiktsfullt. På Black Ops 2 klarar man sig helt enkelt i ett år till, även om det ingalunda är det sopiga zombielägets bedrift...
Fotnot: recensionen bygger på Xbox 360-versionen av Black Ops 2.
