Faktum är att prometeanerna är den enskilt största besvikelsen med Halo 4. Delvis är de ganska tråkiga motståndare - trots att de både kan teleportera och reparera sig själva. Men mest påtagligt blir det genom vapenteknologin man får tillgång till via dem. Deras arsenal är den förtäckt mest ordinära på länge. Här hade man sett fram emot nytänk och innovation för att förändra ingredienserna i den vid det här laget bekanta krigsmixen, men vad vi i själva verket erbjuds är laserljusmotsvarigheter till en hagelbössa (som till och med matas manuellt av Master Chief med ljuspatroner), ett automatgevär, en pistol, ett prickskyttegevär och ett raketgevär. Nej, förlåt, jag menar en ljus-hagelbössa, ett ljus-automatgevär, en ljus-pistol, ett ljus-prickskyttegevär och ett ljus-raketgevär. Det är så fantasilöst att jag skulle vilja ordinera 343 en sund inspärrning med spel som #Unreal eller #Painkiller.
Gamla Bettan är säker hon...
Om man ska återkoppla till historien om Master Chief kan man efter en genomspelning konstatera att Halo 4 delvis ska lämnas öppet för tolkning. Vad som händer i spelets slutskede kan beskrivas, men det framförs ändå på ett så kryptiskt och fragmentariskt sätt att man knappt förstår. Huruvida det är en bra eller dålig sak får man själv avgöra, men jag lämnades personligen ändå med en positiv känsla.
343 Industries är imponerande kompetenta, och Halo 4 ett otroligt proffsigt hantverk - audiovisuellt förmodligen så fulländat det någonsin kommer att bli på Xbox 360. Miljöerna och landskapen är lika hisnande som färgsprakande och varierade. Ändå kan jag inte undgå att tycka att spelet är lite av en besvikelse. Kanske för löftena om vad den nya fienden skulle innebära för en formula vi blivit bekant med i inte mindre än fem spel. 343 verkar själva ha tappat tron på prometeanerna som motståndare, med tanke på hur ofta man blandar upp med covenanter.
Spartansk multiplayer
I multiplayer känns det också som en trygg ekvation. Det rubriceras här som Infinity, delvis med anspelning på mänsklighetens ikoniska rymdskepp, men också förmodligen att antyda det "oändliga" återspelningsvärde som finns här. Och visst är möjligheterna att skräddarsy sina egna sessioner väldigt detaljerade. Den egna spartanen kan också se relativt individuell ut, både som man och kvinna, förvisso alltid dold bakom visir och snarlik utrustning, men ändå uppgraderingsbar och rangklättrande.
Smaka syskonkärlek!
Största nyheten är kanske Spartan Ops, ett kontinuerligt samarbetsläge där man i enklare handlingskontexter får olika uppdrag att utföra - uppdrag som över tiden ska utökas i antal och kosta pengar att köpa. Här tar utvecklarna vara på just det som gör Halo bra; öppna miljöer och smörgåsbord av vapen och fordon.
Det känns otroligt förutsägbart att konstatera, men det måste väl ändå vara så enkelt. Halo är tryggt och bekvämt i sin roll. Det vet, precis som du, vad det är. Halo är ett varumärke med starkt förtroende och det finns goda skäl till det. 343 Industries har med största varsamhet, försiktighet och kärlek förvaltat Bungies arv vidare - något de mest inbitna Halo-spelarna kommer att nöja sig gott med. De kommer att känna denna kärlek. Det här är mäktigare och mer, men framförallt samma. Mer av samma. Låt din personliga värdering av dessa ord leda dig rätt.
