Bruksorterns uppgång och fall

I samhällen där det en gång fanns en oerhörd samhörighet, där alla en gång var jämlika, där det en gång i tiden fanns ett stort utbud av affärer och man kunde utöva sina intressen bäst man ville. Vad hände med dessa samhällen? Vad hände med den svenska bruksortsmedelklassen? Samhällen växte fram kring de växande industrierna i början av det förra århundradet, man byggde upp sitt eget samhälle; sina egna affärer, sina egna idrottsförläggningar, sina egna skolor, sina egna vårdcentraler. Villor vart än man vände blicken, bland skogar och berg. Facket spelade sin roll och proletariatet var på frammarsch.

Men sedan hände något med denna arbetarutopi i slutet av det förra århundradet. Det skulle sparars in, det skulle centraliseras och globaliseras. Arbetarnas rättigheter var plötsligt inte längre något av intresse. Företag exporterades till tredje världen för att maximera profiterna, affärer och verksamheter av alla dess slag flyttas iväg i enlighet med centraliseringen och idrottsförläggningarna förfaller sakta.
Det enda som numera finns kvar är ruinerna av det forna pappersbruket, tomma hus och lokaler som visar hur det en gång varit. Klotter och vandalism från den frustrerade ungdomens sida. Vad hände med medelklassidyllen frågar jag mig då, medan solen går ned över det som en gång var.

#blogg

Nåväl, uttrycket låg väl mer på ett metaforiskt plan. Men i vilket fall som helst, så fanns ju medelklassidyllen i en större utsträckning förr, så kändes det i alla fall under min uppväxt. Då var det väl även så att man blev visad vägen, i princip alla jobbade på bruket eller närliggande verksamheter. Men i överlag så är det väl bara jag som är bitter över den tid som har varit.

Jag syftar främst på 90-talet, då jag också växte upp. Men även på det man hört från släktingar som varit med sedan brukets och samhällets början som sådant. Men det är ju även på senare år som bruket slutligen lades ned, det blir ju inte heller bättre av att SAAB låg i närområdet och har varit en stor arbetsgivare.

Att företag flyr landet sker väl också på grund av lågavlönade u-länders attraktivitet för profitjagande kapitalister. Ur ett etiskt perspektiv är det väl inte särskilt positivt.
Personligen skulle jag inte ha några problem med att jobba på ett pappersbruk. Men bara för att "ungdomar" förknippar industrin med något negativt behöver det väl inte nödvändigtvis betyda att de inte alls kan tänka sig att jobba inom det samma? Och med tanke på arbetslösheten i överlag så råder det väl snarare brist på arbete istället för arbetslust? I alla fall bland de lägre klasserna.