Spel var bättre förr – ibland

Nostalgi gör spelen bättre förr. Varje vinter och sommar spelar jag gamla MÅSTEN som jag aldrig spelade när det begav sig från både 80, 90 och tidigt 2000-tal (har gjort så i flera år) och kan bekräfta att det är extremt ovanligt att jag hittar ett spel som jag har lika roligt med som dagens spel. Spelade man det inte på den tiden så är det ofta inte så bra idag. Gäller även vissa spel som jag faktiskt spelade då och återbesöker, är sällan så bra som jag minns dom. Gamla spel är ofta framstressade och det märks att spelutvecklare var mer intresserade av att göra pengar förr en att göra bra spel. Finns såklart odödliga undantag.

Jag kan hålla med om att nya spel ofta är smidigare, mindre bökiga att spela. Men jag känner att många äldre spel har en charm, en speciell atmosfär och känsla som jag saknar i nyare spel.
Spel som Resident Evil, Resident Evil 2, Dino Crisis, Quake, Ocarina of Time, Ape Escape, Tomb Raider, Spyro the Dragon, Metal Gear Solid, Half-Life, Silent Hill, Silent Hill 2, Soul Reaver, Overblood, Final Fantasy 7, Tombi, The Nomad Soul, GTA Vice City och San Andreas.
Mycket beror nog på begränsningarna de hade då, och man får använda fantasin mer, då man inte kan se allt. Blir mer mystik och atmosfär. Många av spelen har en helt unik ljudbild och soundtrack också.

Sakers storhetstid har en tendens att infalla när man är mellan 15 och 25 år.

Jag tror att det är vår generation som pratar om dom spelen.
Dom som växte upp efter 1998 har ingen relation till Ocarina of Time, Oddworld och de andra spelen du nämner. Det är enligt mina extremt små egna empiriska studier med kollegor som är mellan 7-12 år yngre.
Dom känner till FIFA, GTA V, Fortnite, CS:GO.
Jag antar att detta med spel kommer att vara likadant som med musik.
Generationen innan pratar om annat och uppskattar saker som låter annorlunda än idag.
Det finns säkert dom som tycker att 98 va ett skit år. Men snackar vi 88 dåå jääävlar.

Säkerligen delvis sant, man tillhör ju den övre åldern på gamers, och det spelar såklart in.

Men trots det så tycker jag inte det görs spel som för mediumet framåt på samma sätt som det var förr, för experimenterandet är mindre. VR är väl det mer intressanta mediumet nu, men även där så gör man väldigt lite för driva fram det som _jag_ tycker är det intressanta med spel, och det är den interaktiva berättelsen som man som spelare skapar, så fort spel gör det för restriktivt att spela dom så tappar jag personligen intresset.
Spel är roligare för mig när man får verktyg att ta sig an en uppgift på olika sätt, istället för att som i moderna AAA-spel mer eller mindre följa en tutorial i varje uppdrag (RDR2/GTA), där man antingen klarar uppdraget å fortsätter eller misslyckas å reloadar. Jämför med något som Deus Ex t.ex. där man kan bli tillsagd att göra vissa saker, gå emot det man blir tillsagd och ändra berättelsen på ett kännbart sätt. Och då behöver man ju inte ens nämna microtransaktioner, lootlådor och allt annat trams som modern gaming etablerat som standard.

Oavsett vad man tycker om det så har jag ändå svårt att se hur 2023 är ett "fenomenalt" spelår, men jag kanske kräver lite mer innan jag börjar slänga mig med sådana uttryck, men det är ju ett bättre spelår än de flesta på senare tid i varje fall.

Nej jag vill ha långa spel jag vill se följande i min värld att en tillverkare jobbar med ett spel länge och kontinuerligt expanderar det istället för att släppa ett nytt spel i en serie släpp expansioner jobba med grundspelet förbättra det och lägg till mer saker så att man får fortsätta bygga upp den karaktär man har. Om en utvecklare hade lagt all den tid som de lagt på det nya spelet till att kontinuerligt putsa på det gamla och lägga till saker hade vi fått bygga på samma karaktär länge istället för att börja om på ny kula.

Det är inte utvecklarna som bestämmer hur länge ett spel ska utvecklas, det är i de flesta fall utgivarna. Något som många verkar glömma. Förr var det eldsjälar som älskade spel som gick ihop och skapade något, nu är det en utgivare som "beställer" ett spel av utvecklarna inom AAA industrin.

Det spelar ingen roll hur "fria" man säger att utvecklarna är, man anpassar sig efter de deadlines och begränsningar man ges. Early access och seasonal content har också gett en möjlighet att släppa ofärdiga spel för att sedan få folk att betala för att man ska göra klart det, vilket stora utgivare har hoppat på direkt. Undantaget är indie-spel där man ser den mesta innovationen nuförtiden.

En del nostalgi finns det självklart också, men på den tiden var spelen ofta mer innoverande än de är nu, när det träffade rätt så blev det något utöver det vanliga, när de träffade fel blev det skräp. Det finns mycket gammalt skräp, och det har funnits giriga företag/personer under hela spelbranchens utveckling, de är bara mer koncentrerade och dominerande inom AAA nu.

Nästa år kommer vara det bästa på 20+ år med FF7 Rebirth.

Konsolerna var bättre förr, inga uppdateringar, sätt i kassetten och man kunde spela direkt, spelen hade inte heller miljoner buggar.

Livet var enklare innan HD och hårddiskar. Kanske att PS5 var den sista konsolen jag köpte. Det känns som att man har sett allt redan, och att spel inte kan bli bättre än det man redan spelat.

Gamla spel var bra för att de i regel var banbrytande för sin tid där de hela tiden flyttade fram vad som var tekniskt möjligt. Om ett nytt spel kommer ut idag och inte toppar det som gjordes för 3 år sedan, så finns en jätterisk att spelet inte säljer.

Sen är väl kanske inte det viktigaste alltid att göra spel som flyttar fram tekniken, utan gameplayet är urviktigt. Vi ser tex spel som stardew valley som inte alls utmanar tekniken, utan istället spelar på gameplayet.

Summa sumarum så vill jag både ha spel som flyttar fram tekniken aka star citizen som jag kan spela i framtiden, men även spel som stardew valley att spela under tiden jag väntar 🙂

Från min egen expertis, är svaret det berors på. Många spel förr jobbade med andra hinder än i dagsläget, varje nytt spel hade sin plats, det fanns bara så många spel och varje nytt hade något att komma med. Vilket klart gör att oavsett om spelet var perfekt eller inte så var det lätt att älska för det var nytt.

Samtidigt med hårdvarurestriktioner och andra begränsningar blir det ett fall av "less is more", fokuset läggs mycket på gameplay och hitta det som gör ett spel bra, det finns i många fall ett helt annat djup och världsbyggandet blev till av det lilla som fanns. Idag är det mycket "more is less", det finns undantag för denna regel klart. Men ofta blir det stora spel, flashig grafik och djupet i spelmekaniker är icke-existerande. Det blir mer utfyllnad, som att bre på 20cm smör på 0.5mm bröd. Utmaningar och fiender som är lika intressanta spelmekaniskt som blött papper.

Som sagt det finns spel som släpps idag som har spelmekaniskt djup och är generellt välgjorda. Men för varje bra finns det 100 av varierande kvalité. Det hade varit en uppsats att gå in på exakt varje liten detalj. Ett litet tillägg är att nostalgi är en del av det hela, men det är definitivt inte hela storyn.

Ett spel som Resident Evil t ex. Mycket nostalgi för mig, men det ÄR ett speciellt spel. Såg en streamare som kört de flesta RE, och sen till slut tog sig an originalet. Personen satt på helspänn med svettiga handflator och var mer nervös än med remaken och de nyare RE.

Jag spelar Metroid Prime nu, och det slår mig att det har en speciell känsla. Och det är inte nostalgi, har inte spelat det tidigare. Samma kände jag med Halo, hade inte spelat det tidigare. Och Ocarina of Time, som jag spelade igenom för första gången 2015. Många äldre spel har nåt. Det är nåt med känslan helt enkelt.