Ilomilo

När Malmöbaserade #Southend Interactive berikar Xbox Live Marketplace med pusseltiteln #Ilomilo visar man att kognitiva utmaningar kan vara långt mycket mer än stamplande av #geometriska figurer och #juveler. Faktum är att man utmanar konventionerna i sådan utsträckning att det är svårt att rättvist jämföra spelet med något annat i sin genre.

Sockersöt hjärnbrottning

Ilomilo avhandlar historien om de två antennförsedda vännerna Ilo och Milo. Varje dag träffas de i parken de bor i för att, som det heter, “dricka äppelte och mumsa på kakor med lönnbladssmak". Någon flyttar dock runt vägarna på natten med följden att paret inte hittar varandra. I praktisk mening är det därför tänkt att du ett steg i taget skall guida huvudpersonerna till varandra i en labyrintliknande miljö. Problemet är att vägen mellan vännerna är ofullständig, fylld med hinder och dessutom uppdelad mellan ett flertal olika gravitationsplan - genom att kliva över vissa utmärkta kanter i labyrinten roterar kameravyn 90 grader och det som tidigare var väggar blir golv och tak och vice versa.

Den typiska nivån ställer därför uttalade krav på viss analytisk förmåga - ofta finns lösningen inom en armlängds räckhåll, men kan du inte se den finns med undantag av vaga ledtrådar i menysystemet inga genvägar att ta. Trots ett föredömligt inlärningsläge och en låg inlärningströskel stiger svårighetsnivån så snabbt att det tämligen snabbt står klart att Ilomilo i första hand är en angelägenhet för dig som har en hygglig rumsuppfattning. Men för spelare som går vilse i sina egna garderober torde parkmiljöernas stigande komplexitet snart erbjuda mer frustration än spelglädje.

Du som däremot begåvats med abstrakt tänkande (alternativt tillräckligt tålamod) belönas med en synnerligen välskriven historia som genom utströdda minnesfragment undan för undan berättar om Ilo och Milos öde på ett sätt som är både vansinnigt sött, gripande och till och med rörande. Manuskriptet ges ytterligare liv genom en sockersöt visuell framtoning som tveklöst inspirerats av #Little Big Planet och ett muntert, oförargligt ljudspår som innehåller såväl munspel som kazoo. Den sammantagna upplevelsen är, precis som valet av musikinstrument, i det närmaste unik och därtill en tveklös vitamininjektion för spelkategori som med viss rätt associeras med poängsystem, omaskerad statistik, räta vinklar och knastertorr logik.

Gediget

Låt gå att Ilomilo vilar på kommersiella grundvalar, men det råder knappast någon tvivel om att Southend verkligen lagt ned sin själ i arbetet. Trots att möjligheterna till improvisation är obefintlig och trots att skåningarnas tankenötter bygger på färdiga lösningar är problemlösandet ändå stimulerande, synnerhet när vägen genom de blomfyllda gångarna vid en första anblick är ett enda stort frågetecken. Genom ett sällsynt påkostad detaljarbete flörtar man med 8-bitarskulturen med minispel och pixelförsedda spelarkostymer, samtidigt som man dekorerar spelvärlden med referenser till samtida spel (därbland pusselkollegan #World of Goo). Det är charmigt och träffsäkert utan att bli vulgärt - något jag inte minst märkt när jag kommit på mig själv genom att sitta och le igenkännande framför tv:n.

De fyra FZ-logotyperna och den tillhörande silverpokalen är välförtjänta och, precis som prislappen på dryga 90 kronor, lättmotiverade. Har du några timmar och möjligtvis också en näsduk till övers bör Ilomilo tilltala såväl hjärna som hjärta - en lika sällsynt som modig kombination som är väl värd att applåderas. Berömvärt, Southend!