Mitt och #EA Sports MMA:s eldprov sker i en match mellan omslagspojkarna Fedor Emelianenko och Randy Couture. Och om bilderna här intill skvallrar om en karbonkopia på #UFC Undisputed 2010 så har de fel. Det här är någonting helt annorlunda. Det första kvittot på det får jag så fort jag måttar ett slag. Med total strike control-systemet skickar jag iväg varje slag och spark med den högra analaoga styrspaken. Det är ett system som egentligen har mer gemensamt med moppa golven-moment i äventyrspektaklet #Fahrenheit än UFC-spelens button mashing-standup. Med möjligheten att finta attacker skapar det ett stående flyt som känns riktigt habilt.
I fel ände av Randy Coutures näve. Rätt ände var dessvärre upptagen. Av en viss Randy Couture, faktiskt.
En snabb tjurrusning och snygg nedtagning senare regnar jag ryska bomber över gamlingen under mig. Jag väljer att gå mot full mount men Couture misstar det hela för ännu en slagserie och ligger kvar med armbågarna tätt intill ansiktet. Jag har lurat honom och lyckats. Åtminstone för stunden. Det här spelet handlar hela tiden om dessa små ögonblicksstrider och #EA Sports gör somliga av dem bättre än någon annan. Särskilt den här.
Skakande
Utvecklarna har nämligen implementerat handkontrollens skakfunktion på ett riktigt smart vis: när du slår ur guard eller försöker passera till en mer fördelaktig position kommer din motståndares handkontroll att skaka till för att varna honom, oavsett vad du gör. Den gör alltså ingen skillnad på huruvida du slår eller försöker passera. Således blir resultatet ännu en dimension till gissningsleken som är MMA: ska han slå eller passera?
Mitt i allt det här missar jag dock att min stamina sjunkit något och Randy reser sig enkelt upp. Ett, två, tre, fyra klick tar det innan han är uppe igen. Det går lite för enkelt. Jag kan bara kontra med samma knapptryckande, men har för lite energi i benen. Det känns fel på något sätt. Det borde gå att använda andra tekniker, att kontra med list. Denna första match åskådliggör också #EA Sports MMA:s för- och nackdelar på ett sätt som är talande för hela spelet. Det rockar stående men känns, jämte den intressanta skakmekaniken och ett hyggligt submission-system, ganska tafatt på backen.
Vuxna män gör obehagliga saker tillsammans.
Att EA inte licensierat mer än en handfull fighters som är kända utanför den innersta kretsen av kampsportsfans gör egentligen detsamma; Shinya Ayoki, Nick Diaz och sköna norrbaggen Joachim ”Hellboy” Hansen duger gott när man känner för att återskapa möjliga och omöjliga drömmatcher mellan riktiga stjärnor. En kul detalj är annars att fliken "fighter share" (som används för att dela med sig användarskapade karaktärer) redan befolkas av mer eller mindre pixelperfekta kopior av UFC-kungarna Brock Lesnar, Anderson Silva och Georges St. Pierre. Valbara fighterstanser som ”generic hawaiian prodigy” och ”generic heavyweight champ” känns månne som lite väl uppenbara pastischer på storkusinen UFC, men i övrigt är det inte mycket ont blod dem emellan.
Den enskilt sämsta komponenten är det för genren gäckande karriärsläget. Liksom i #Yuke's ansträngningar är det en långtråkig häxblandning av sömnig sparring, vila och träningsmatcher för att uppgradera min statistik. Veckorna mellan sammandrabbningarna är helt enkelt inte kul någonstans. Till EA:s försvar ska sägas att man gjorde ett riktigt snilledrag som stoppade pengar i Bas Ruttens fickor och anlitade den milt uttryckt annorlunda holländaren som ingame-coach. Han sätter litet färg på ett annars ganska blekt spelläge.
En genre i puberteten
Det jag gillar mest med spelet är att utvecklarna åtminstone vågat försöka sortera in det i samma fack som traditionella sportspelserierna Fifa och NHL. De karaktäriseras allt som oftast av sina väl utbyggda flerspelarlägen och det är någonting som lyckligtvis går igen även här. Det märks tydligt att man lagt mycket krut på att få onlinedelen av alstret – en av de sämst ihopsatta komponenterna i Undisputed – att fungera felfritt från dag ett. Redan innan spelets release synkar det och flyter på mycket bättre än den närmast sörjande konkurrensen. Infrastrukturen – med menyer och allt vad det heter – är riktigt kompetent.
Ta emot ett par såna här och du får en brinnande lust att kasta dig över träningsläget. Frustrerande nog är det inget att ha.
Men det är inte det som imponerar mest. Istället är det kodknackarnas mer experimentiella projekt som faktiskt lyckas däcka mig. Live Broadcast-systemet till exempel, är ett verktyg med fantastiskt potential. Det låter utvecklarna direktsända egenkomponerade matchkort mellan riktiga spelare. Jag och säkert många med mig hade svårt att förstå hur det skulle sys ihop när utvecklarna demade sin skapelse på E3 i somras. Men när jag sitter framför teven hemmavid känns det glasklart – det här är det metaspel och omkringliggande lullull som jag saknade i Undisputed.
Ändå missar EA någonting vitalt i sin presentation av MMA-sporten: det livsviktiga kommentatorsarbetet. UFC:s galna men kunniga Joe Rogan och publikfriande Mike Goldberg gör ett milsvida bättre jobb i Undisputed än vad Strikeforce mer anonyma Mauro Ranallo och Frank Shamrock gör här. Det missvisande och tråkiga snacket känns lite som när bröderna Paulo och Ian Roberto slänger ut sig sina patenterade dumheter under TV4 Sports tappra försök att sända galorna i Sverige, innan Canal+ tog över: det är själadödande. MMA-spelen har lärt sig krypa, men det dröjer innan de kan gå.
