Det är beckmörkt men jag ser ljuset. Mitt på Gamescoms enorma mässgolv har CD Projekt byggt upp en biosalong. Det är slutet på min andra dag. Benen värker, magen kurrar, huvudet dunkar. Men jag kunde inte bry mig mindre om krämporna för jag ska äntligen få se Cyberpunk 2077.

Förväntan på att få se Witcher-folkets nästa rollspel blandas med en liten men betydande rädsla. Tänk om jag blir besviken? Tänk om Cyberpunk 2077-hypen är obefogad? Tänk om...?

Mer hinner jag inte tänka förrän jag alltså ser ljuset. Det enda obefogade i hela rummet är min fruktan. Gamescom-demon är ungefär densamma Calle och Emil fick se på E3, men det finns skillnader och framför allt ännu mer att ta med sig från den 50 minuter långa demonstrationen.

Förhandstitten bygger i stort på gameplay-videon ovan som CD Projekt släppte i går, fast i den vi såg var V en man.

Den här gången får vi se spelet ur en manlig V:s perspektiv, detta efter en omröstning bland oss på plats. Till skillnad från Geralt är V, den urbana legosoldaten, ett oskrivet blad som vi formar genom frisyrer (pax för punkfrisyr!), tatueringar och bakgrundsfakta. Typiska RPG-stats trimmas under spelets gång via exempelvis cyberimplantat. Bland styrka och karisma är "cool" en stat som sticker ut, som kan ge dig exempelvis rabatt och också är en del av papper och penna-rollspelet.

"Till skillnad från Geralt är V ett oskrivet blad"

V och Jackie, vår buffliga kollega som synts i både trailer och på flera skärmdumpar, är på jakt efter en kidnappad kvinna. När vi kliver ur en hiss efter en dialog som dryper av attityd kastas vi in i spelet. Cyberpunk 2077 spelas ur förstaperson och om det var något som gjorde mig skraj från början är det något som ter sig fullständigt naturligt i spelet. Var perspektiv på sin plats.

Huset rymmer en organisation som kidnappar människor för att sälja deras organ på svarta marknaden. Här finns högteknologiska terminaler och britsar med livlösa offer, men vi är alltså bara här för att rädda en enda. Det är ju rent krasst bara henne vi har betalt för.

Målet funnet - en kropp, förhoppningsvis vid liv.

V kan ta till stealthmanövrer (trycka ner en skurk i ett akvarium och sätta en kula i huvudet, vars smäll dränks av vattnet) men det som bereds mest plats är en actionpumpad strid. Inför den slukar V en reflexhöjare som gör att striden sker i slo-mo. Jag gillar hur V glider längs golvet och skjuter fienden i ryggen, och hur han kan rikoschetta kulorna så att fiender som gömmer sig bakom pelare ändå kan prickas i huvudet. Sista skurken gömmer sig bakom en vägg och håller oss stången med en kulspruta, men en flankering av V lämnar honom sårbar för Jackie.

Kvinnan vi är här för ligger döende och naken i ett badkar, under en annan naken (och i det här fallet död) kvinna. V bär henne ut till en balkong där en räddningshelikopter går in för landning.

"Ibland är nakenheten sexualiserad, ibland inte"

Nakenhet är en del av Cyberpunk 2077. Förstås. Ibland är den sexualiserad, ibland inte. När V vaknar nästa morgon står det klart att han bränt en del av lönen på en manlig prostituerad, fast än mer upphetsande än all naken hud är V:s lägenhet. Den är liten men sprängfylld med detaljer. Jag vill öppna varje skåp, skärskåda varje pryl. Platsen påminner mig om Bruce Willis tillhåll i Det femte elementet. Det finns också detaljer som spelar roll. V:s röda skinnjacka ger skydd men lika viktigt är att den också ger dig stats i "cool" och "street cred".

Cyberpunk bjuder på massor av våld och sex. Ja, det riktar sig till vuxna.

När V drar upp persiennerna och Night City för första gången breder ut sig framför mig ställer sig håren på mina armar upp. Lätta moln, morgonsol, blå neon, skyhöga komplex, vägar som slingrar sig upp, ner och mellan byggnaderna. Det här är en stad och en värld som kontrolleras av megaföretagen, där de fattiga är totalt utblottade och de rika äger allt.

Det som kanske imponerar allra mest med Cyberpunk 2077 är hur genomarbetad varje del känns, hur de sömlöst kopplas ihop med varandra. Det är en värld som andas och vars alla delar genomsyras av pulserande blodådror. När V kliver ut ur lägenheten befinner vi oss i ett enormt atrium, den centrala delen av den här megaskyskrapan. Överallt pågår livet. Folk skyndar genom myllret och ett dovt dunkande hörs; en polis bankar argt på dörren hos en granne till V.

"De fattiga är totalt utblottade och de rika äger allt"

Här finns våning efter våning av lägenheter, affärer och NPC:er, men när vi (utan tillstymmelse till laddningskärm) kliver ut på gatan förstår vi att megaskyskrapan trots allt bara är en ytterst liten del av Night City. V möter upp med Jacke igen och detta leder oss i sin tur till en limo där vi träffar på karismatiske Dexter Deshawn, en stor man med ännu större guldkedjor. Samtidigt som vi glider fram genom Night City berättar Dexter om sitt ärende. Han vill att vi ska fixa tillbaka en spindelrobot från Maelstrom, ett cyberbesatt gäng som i sin tur snott roboten från megaföretaget Militech. En extra krydda: genom ett chip med 50 000 eb (den här världens valuta) som dessutom är smittat med någon form av virus ska vi dessutom sänka Maelstrom – om vi så behagar, det vill säga.

Staden känns levande, den pulserar av liv.

Tankarna går osökt till GTA.

Att åka bil genom Night City ser minst lika imponerande ut som att färdas genom Rockstar-städer med gott om trafikerade leder, skumma gränder och backar att kasta sig utför. Att köra i tredjeperson tycks vara att föredra, även om förstapersonsvyn lät oss skärskåda kärrans inre.

På väg till Maelstroms fäste kör plötsligt en skåpbil förbi och positionerar sig framför oss. Jacke tog över ratten medan V lutade sig ut och avlossade sin automatpistol mot skurkarna som i sin tur besköt oss från bilens baklucka. Striderna är den bit som övertygar minst, där oräkneliga headshots (på samma huvud) resulterar i lika mycket siffror. Men de liar till armimplantat som både kan hakas fast på väggarna och skära sönder motståndet, ser läckra ut.

Blodmolnet får trängas med siffermolnet när folk skjuts. Bryter lite av illusionen.

En riktig hedersknyffel till uppdragsgivare. Vad kan gå fel?

"Siktar på att göra världens bästa rollspel igen"

Uppdraget hos Maelstrom går ungefär på samma (blodiga) sätt som i E3-demon, men det hade inte behövt bli så. V och Jacke hade kunnat lämna platsen men begäret efter de 50 000 vi lämnade var för stort. Slutstriden äger rum mot en maskingevärs- och exoskelett-rustad gängledare men då vi den här gången tipsade Maelstrom om det Militech-manipulerade chippet möter vi inte Stout utanför, utan en ny Militech-utsänd. Gissningsvis är Stout avskedad efter chip-debaclet. Permanent, alltså.

Cyberpunk 2077 är lika mycket tidsmaskin som spel. Genom sitt utsökta yttre och alla mekaniker som binds samman får det alla framtidsspel på Gamescom att framstå som "old news". CD Projekt Red har redan gett oss världens bästa rollspel, men siktar på att göra det igen.