Recension – Penumbra: Black Plague

Penumbra: Overture etaberade det lilla Helsingborgsföretaget Frictional Games över en natt. Vad som började som ett enkelt tech-demo utvecklades till att bli förra vårens stora utropstecken i skräckgenren. Men det var bara halva historien som berättades i fjol. Det avslutande kapitlet heter Black Plague och lyckas överträffa sin föregångare på alla punkter.

Jag ska inte berätta för mycket om historien. Du antar rollen som Philip och befinner dig på en övergiven forskningsstation någonstans i Grönlands ogästvänliga vidder. Du är här för att hitta din far och upptäcker på kuppen ett mystiskt projekt som fått oanade konsekvenser. Storyn är som ni hör inget originellt, men det gör absolut ingenting för den berättas så medryckande att jag gladeligen sväljer varje kliché som gossarna på Frictional Games kokat ihop.

I grund och botten är Black Plague ett förstapersonsäventyr kryddat med en fantastisk fysikmotor. Lite fulare och betydligt mindre vapenfixerat än Half-Life 2, men annars är det ingen dum jämförelse. Mest tid går åt att klura ut olika problem, ofta med hjälp av just fysikmotorn. Det kan vara klassiska pussel som att stapla lådor på hög till att använda maskiner eller lista ut smarta användningsområden för upphittade föremål. Problemen är överlag välgjorda och logiska även om det finns ett fåtal pusselscener som känns lite malplacerade.

Fantastisk skräckstämning

- Tvåan bättre på det mesta

Det Black Plague excellerar i är stämning och atmosfär. Det är inte vapen som du letar efter när du virrar omkring i mörkret, nej det är framförallt ljuskällor. Känslan av att lyckas hitta ett set batterier till din ficklampa när du är inlåst i ett mörkt rum och något krafsar på dörren är obeskrivlig. Visst finns det stridsmoment, men allt som oftast gör du klokast i att lägga benen på ryggen om du hör släpande steg som närmar sig runt hörnet. Borta är de irriterande svårstyrda vapnen från seriens första del, något som bara är bra.

Flera scener har etsat sig fast i min hjärna. Som den gången då jag i skenet av en falnande nödlykta sprang för livet med två varelser efter mig mot säkerheten bakom en plåtdörr. Slet upp dörren och kastade mig i säkerhet och pustade ut, sekunden senare revs dörren upp och varelserna kastade sig över mig. Jag lovar, jag skrek högt framför skärmen. Eller den gången då jag stod och ryckte i en dörr som fastnat i en stol samtidigt som en zombie stormade mot mig med stormsteg varpå jag i sista sekunden lyckas få loss stolen och kunde kasta mig i skydd. Känslan av att överleva var otrolig.

Det märks att utvecklarna älskar skräckgenren då Black Plague är nerlusat av referenser till framförallt Howard Philip Lovecrafts verk (motorn heter HPL, huvudpersonen Philip och den försvunne fadern heter Howard, för att nämna några övertydliga exempel). Och visst lyckas de frammana den lite speciella ödesmättade känslan som Lovecraft förmedlade i sina noveller, till och med bättre än det officiella Lovecraftliret Dark Corners of the Earth.

Grafiskt grovhugget

- Men presentationen är snygg

Grafiken är kanske vad många skulle kalla för enkel eller rent utav ful med dagens mått. Och det är klart, jämför man med Crysis eller andra skinande vackra teknikunder så är Black Plague inte mycket att hänga i granen. Men, samtidigt i all sin enkelhet så lyckas grafikmotorn riktigt bra att förstärka spelkänslan. I min värld är det så mycket viktigare än fotorealistiska vyer. Det är hela förpackningen som räknas och här levererar Frictional Games rejält. Ljudet är fantastisk, både musik och ljudeffekter gör sitt allra bästa för att skapa en härligt ruggig stämning. Röstskådespeleriet är förvisso en smula ojämnt men håller en hyfsat bra standard (med ett stort, överspelande undantag).

Lysande hybrid

- Med ett fåtal missar

Om jag låter lyrisk så, well, jag är det. Men det betyder inte att Black Plague saknar problem. På sina håll märks det att skapat av ett mindre bolag utan större resurser. Ett fåtal storymässiga missar irriterar, bland annat den ovan nämnda rösten som förstör både en och två scener i missriktade försök att införa lite humor.

Den underjordiska basen är suveränt frammanad men i vissa delar blir det lite för mycket "Hellraiser Light" för min smak. Armar som kommer ut ur väggar, blodröda väggar och liknande i den stilen känns onödigt och malplacerat i den annars så tonsäkra skräckmiljön. Det är dessutom ett relativt kort äventyr, även om jag tycker att det är alldeles tillräckligt för den billiga pengen det kostar (20 euro, knappt 200 kronor).

På många sätt är Black Plague förvånansvärt konventionellt, det här är ett klassiskt äventyrsspel av den gamla skolan fast med ett ovanligt lyckat skräcktema. Jag får nästan känslan av att jag spelar en modern motsvarighet till de gamla klassiska textbaserade Infocom-liren. Även de lyckades skapa stor stämning och spelglädje med enkla medel och till sist är det väl ändå det viktigaste. Gillar du äventyr och skräck är det här månadens enklaste investering.