Prince of Persia är en spelserie som går att spåra hela vägen tillbaka till 1989 och Apple II. Efter ett flertal olika spel fick serien en reboot 2008 som inte blev den framgång som Ubisoft hoppades på. Och 2010 års Forgotten Sands mår bäst av att förbli bortglömt. Att vi 14 år senare skulle få ett nytt Prince of Persia – i 2D till råga på allt – var nog ingen beredd på.
För första gången i seriens historia spelar vi inte som ”prinsen”, utan protagonisten är en krigare vid namn Sargon vars uppdrag är att rädda den kidnappade prins Ghassan. Tillsammans med ett gäng färgstarka karaktärer kända som ”Immortals” beger de sig till Mount Qaf, en plats där tiden har hamnat ur spel. Här strävar monster fritt bland höga avsatser och spikfällor och i denna värld sätts både allianser och vänskap på prov, samtidigt som Sargon kommer allt närmare sanningen.
Mount Qaf är ett legendariskt berg i mellanösternmytologi och presenteras här som en mörk och vacker plats. Från en havsvåg som är fryst i tiden till mörka och fuktiga katakomber där en liten ljuskälla är Sargons enda kompanjon lyckas Prince of Persia: The Lost Crown med att ständigt överraska. Varje nytt område är tillräckligt intressant för att hålla spelupplevelsen levande under de drygt 20 timmar jag spenderar med Sargon.
"Det är ett Prince of Persivania... förlåt, ett metroidvania"
Mount Qaf är designat i anrik plattformsstil med golvspikar, fallgropar, gömda föremål och kluriga passager. Det är ett Prince of Persivania... förlåt, ett metroidvania i ordets rätta bemärkelse – därtill ett riktigt bra sådant. Det viktigaste med plattformsspel är karaktärens rörelsemönster som antingen kan bryta eller lyfta upplevelsen. Sargon är balanserad till perfektion och har en tydlig tyngdpunkt, men samtidigt också en smidighet. Det är responsivt, det är snabbt och har en lagom komplexitet som väver ihop vägghoppande och glidningar. Det kräver sin koncentration, men det är aldrig dålig speldesign som gör att jag dör. Det är mitt eget fel för att jag stressar fram eller är för modig.
Funktionen ”Memory Shards”, som gör att jag kan skapa ett minne på en plats som jag inte kan ta mig igenom för stunden, är en funktion som alla metroidvanias borde skeppas med från och med nu. En annan detalj jag uppskattar är att jag kan välja om jag vill köpa eller inte köpa kartan för ett nytt område. Det ger den som vill spela "blint" möjlighet att göra det, snarare än att alla får hela kartan per automatik för att man hittar eller gör något.
Överlag går det att skräddarsy spelupplevelsen på flera sätt, till exempel olika justeringar för strider, och om du vill ha en guidad eller fri upplevelse. Att spelet erbjuder persiskt tal är bara ytterligare ett smarrigt körsbär på gräddbakelsen.
När Sargon inte hoppar mellan väggar slåss han med olika fiender och enorma monster. Och han gör det med bravur. Utrustad med två svärd, en pilbåge, en Chakram (bumerang-grej) och ”Time Powers” samt ”Athra Surges” har han en uppsättning dödliga möjligheter som alla fungerar i perfekt harmoni. “Athra Surges” är unika förmågor som fungerar som superattacker, men som även kan läka Sargons (många och ständiga) sår. Ju längre i spelet, desto fler olika förmågor, vilka kan kombineras för att skapa en spelstil som passar dig.
I grund och botten gäller snabba kontringar, vältajmade blockeringar, dodge rolls, utnyttja olika krafter och memorera mönster för att gå segrande ur striderna. Det är rappt, det är roligt och känns aldrig på något sätt orättvist trots stundtals utmanande kamper.. Och genom att utrusta Sargon med amuletter går det att tweaka olika aspekter av striderna, dessa amuletter går även att uppgradera hos smeden Kaheva.
The Lost Crown gör mycket av det mesta väldigt bra, men jag hade önskat en lite djupare historia, lite justeringar av vissa strider och kanske lite bättre pacing under spelet mittsektion för att smälla till med en fullpoängare. En annan sak som kan lämna mig förvånad är att spelet är dåligt på att förklara hur djupt stridssystemet faktiskt är, vilket är en märklig sak att missa. Men jag rekommenderar verkligen att besöka svärdsmästaren Artaban och göra alla “combat challenges” för att få en översikt över alla möjligheter som stridssystemet erbjuder. Ubisoft Montpellier får däremot en guldstjärna för att de levererar ett välpolerat spel. Jag har stött på exakt noll buggar och allt flyter och funkar perfekt. Vilket är en märklig sak att hylla egentligen. Men här är vi ändå.
"Allt flyter och funkar perfekt. Vilket är en märklig sak att hylla"
Prince of Persia: The Lost Crown är en omsorgsfull hyllning till originalspelet, även om det vågar vandra sin egen väg och skriva sitt eget kapitel. Det är ett kärleksbrev till genren som förstår vad som gör den bra, samtidigt som spelet väver ihop en imponerande upplevelse som är både underhållande och svår att släppa. Det bjuder på kul strider i en värld som är varierande, utmanande och spännande att utforska. Det här är första klassens plattformande.
Att spelåret 2024 skulle börja så här bra, och att det var den persiska prinsen som skulle sparka igång det, är troligtvis lika chockerande för dig som för mig och alla andra. (Jag tittar på dig Fredrik.)
