Det är 90-tal och jag sitter bänkad framför mormors gamla TV tillsammans med min kusin Peter. Han har med sitt Super Nintendo och spelet Simcity. Vi bygger vägar och ser skyskrapor resa sig mot himlen. Några år framåt i tiden har jag tjatat, gnällt och krävt Simcity 2000 av min mamma i julklapp. Det är sista gången hon köper ett spel till mig.
2013 kom det fjärde fullstora Simcity, och som vi hade längtat! Men för att inte tända eld på kommentarsfältet med napalm så… Ja, vi håller där, och konstaterar att klonen Cities: Skylines två år senare kom som ett skänk från ovan. Samt att det 2023 inte är någon som pratar om spelvärldens Harrisburg-katastrof längre. Det behövs nämligen inte, för snart är Cities: Skylines 2 här, och det är som att komma hem.
Vägen till framgång.
Det börjar småskaligt men växer sig snart stort och komplext.
Vad revisorer spelar på fritiden? Detta!
Jag börjar med att välja mellan de tio kartorna som finns vid släpp. Jag väljer en med mycket yta och får till en början intrycket att det är ett mycket mindre område att bygga på än tidigare. Snabbt hittar jag knappen i menyn där jag kan köpa mer mark. Jag förstår att mitt samhälle kan bli en gigantisk stat, snarare än stad.
"Det här är Planet Zoo för chalmerister"
Precis som i fallet med en riktig stad behövs avlopp, el och vatten. Vägnät skall även det byggas och jag inser snabbt att det här är Planet Zoo för chalmerister. Inställningar för form, elevation och en funktion där du automatiskt kan dra gator får det att riktigt kortslutas i huvudet. Jag har inte min sambos lugna och pedagogiska metodik i lärande. Inte heller tänker jag läsa och kolla guider. Det är, som alla vet, för töntar som inte vågar slåss.
Mina första stapplande steg hamnar på runt tio omstarter för att jag aldrig blir nöjd, men ändå cirka hundra gånger färre än när jag skulle recensera Farming Simulator 22. Skylines 2 funkar förvisso ypperligt för den som bara vill testa sig fram, men det är när du börjar visualisera ditt samhälle framför dig som det verkligen börjar slå gnistor kring spelet. Jag har i min senaste session börjat planera de olika områdena, och något så när dragit upp en plan för mitt vägbyggande och samtidigt skapat en landsbygd.
På tal om landsbygd, den är en del av den specialiserade industrin som staden är beroende av. Du kan utnyttja kartans naturresurser som olja, mineraler och fertil mark. Det är ett trevligt tillskott och kan verkligen sätta den erfarna stadsplaneraren på pottkanten. Ska du verkligen riva en del av din stad för att bygga en hönsfarm? Din vision förstörs kanske, men samtidigt flyger det mal ur stadskassan, då sjukvården går på knäna och importkostnaderna tvingar dig till neddragningar.
Cities: Skylines 2 innehåller en del nytt där specialiserad industri är en sak, men även ett nytt system för framsteg där du genom att bygga och göra dina invånare glada låser upp nya nivåer. Med dessa får du poäng att spendera på att låsa upp byggnader. Det är ett enkelt grepp, men ger spelet ett bra tempo och låter dig specialisera dig på olika områden. En smart grej är att skaffa dig möjlighet att bygga rondeller och utöka valfriheten kring elproduktion. Att exportera el ger ett skönt klirr i kassan.
"Samtidigt kan jag inte sluta fråga mig hur fan de tänkte egentligen?"
Jag gillar verkligen det här och är säker på att det även kommer att ge klirr i kassan hos både Colossal Order och utgivaren Paradox. Samtidigt kan jag inte sluta fråga mig hur fan de tänkte egentligen? Med bara 20 000 invånare i staden tvingas jag spela med inställningarna på very low. Då sitter jag på en dator med 16 GB DDR5-minne, Geforce RTX 3060 Ti och AMD Ryzen 5 7600. Spelet kräver nämligen minst 10 GB i grafikminne för de rekommenderade inställningarna, och mitt kort har bara 8 GB.
Ett kraftverk värdigt ett Pink Floyd-skivomslag.
Det luktar trubbel.
Och i den där hörnan av gatan bor...
Den här typen av spel lockar många i en målgrupp där den senaste teknologin inte är det viktigaste. Samtidigt har utvecklaren inte hymlat med att det, trots löpande optimering, är ett spel som kräver sin hårdvara. De säger att det är “next-gen” och att det är därför. Det är dock inte grafiken som gör det next-gen, för den är på marknivån något sämre än sin föregångare och känns aningen plottrig utzoomat. I första delen fick du ett filmiskt fokus när du zoomade in, vilket jag tar vilken dag som helst framför renderingsavstånd.
Våra finska vänner i Colossal Order har, "optimeringen" till trots, inte gjort mig så där upprörd som bara jag kan bli över ett spel. Cities: Skylines 2 fångar mig från första stund och när jag sitter här för att få ner allt på papper, då är det en ny stad jag planerar. Jag försvinner i timtal åt gången och skall bara göra en gata till, leta upp en korsning där trafiken inte flyter och sneglar mot ett eget rymdcenter. Det är förvisso saker man kan vänta sig av en stadsbyggare, men de har hittat något extra.
Fredriks skola fjäskar inte. Den är kärv som en finsk rågdessert.
Chirper ger liv åt staden. Men borde den inte heta Y..?
"De har hittat något extra."
I Skylines la de till en extra nivå med Twitter-kopian Chirper och i denna uppföljare lägger de på ett extra lager med en radiokanal där stadens utmaningar kommer upp. Lätt satir över hur man kan suga ut bostadsmarknaden lite extra, vilket får en att både fnissa och fundera. Det ger även tips om vad stadens invånare vill och behöver. Jag ges även illusionen av en mer levande stad, vilket är en fördel för mig som är en torsk på spel där jag kan försvinna in i världen.
Colossal Order har skapat något fint med Cities: Skylines 2 och jag längtar efter att bege mig in igen. Trots att det är sämre optimerat än Starfield och saknar känslan på marknivån från föregångaren. Jag skulle sörpla ofiltrerat bajsvatten om det stod mellan det och aldrig mer få bygga en rondell.
Och förresten. Tack mamma!
