"Pata-pata-pata-pon!" följs av "pon-pon-pata-pon!" och febern slår till. Skärmen flimrar taktfast, mina patapons sjunger så det dånar ur hörlurarna, och jag blir eventuellt lite galen. Långt efter att jag stängt av hör jag "pon-pon-pata-pon!" och "don-dodon-dodon!" i skallen.
"Pata-pata-pata-pon!"
Trots att det gått omkring ett decennium sedan releasen av Patapon-spelen till PSP fortsätter serien kännas unik och fräsch. Den här mixen av rytm- och rts-spel är kort sagt sin alldeles egna grej. Patapon 2 släpptes 2009 och får nu en ny chans att trumma på Playstation 4.
Om du stampade takten och sjöng med till originalet, eller för all del Patapon Remastered till PS4, är du redan väl förberedd. Patapon 2 är en rak uppföljare som framför allt är större snarare än bättre. Sämre? Absolut inte. Det är lika bra då det i grunden är likadant. Att det är same-same är inte heller någon dålig sak då Patapon-febern är farligt smittsam.
Du styr din enögda, becksvarta armé genom att gå från vänster till höger ("pata-pata-pata-pon!"). Ibland låter du svärdhugg, spjut och pilar regna över fienden ("pon-pon-pata-pon!"), eller olika hinder. Extra stora bossar tvingar dig att ta skydd ("chaka-chaka-pata-pon!") bakom dina sköldar. Att "pata" är lika med cirkel, "pon" är kryss och "chaka" är triangel på din Dualshock är snart lika självklart som att himlen är blå. Tankspridda spelare gläds åt att sångerna är relativt få och att utmaningen snarare ligger i att hitta rätt taktkänsla.
(Taktokänsliga spelare gläds i sin tur åt att det finns ett förlåtande easy-läge.)
Spelets rytm går ut på att du i fyra slag trycker in ett kommando, låter din armé sjunga de fyra slagen, för att sedan fortsätta nästa drag. Håller du takten bra och länge kastas du in i feberytan som gör dig både mer fredad och attackerna mer effektiva. Trots Patapons bärbara ursprung gör de klara färgerna och den knarkade designen sig väl på en 4k-tv.
Feber är dåligt irl, i Patapon kan det istället vända förlust till seger.
...åtminstone till Patapon 3 Remastered, det vill säga. Ska vi säga så, Sony?
Låt oss sjunga/trumma ihjäl henom!
Det är vansinnigt sött och eget, men inte alltid så självklart.
Grunderna är enkla att ta till sig, men alla kringgrejer slutar lite för ofta i ett "huh?". Du kan levla din armé till oigenkännlighet, trumma med i ett par olika minispel och återvända till gamla jaktmarker för nya utmaningar, men spelet är inte bäst på att berätta detta. Då Patapon 2 är så enkelt och taktfast i sin grundprincip är denna bromskloss irriterande.
"Gör mig en smula galen, men framför allt väldigt glad"
Ibland blir det hektiskt så det – bokstavligen – sjunger om det. Det i sig är inget dåligt, men att bombaderas med pratbubblor samtidigt som man ska hålla takten och växla mellan olika sånger spär på stressen på ett tärande vis. Mer "huh?" således.
Med andra ord: det finns saker att slipa på till ett eventuellt Patapon 4 (däremellan ska vi förstås få en remastertrea). Jag är inte heller övertygad om att spelet behöver vara tjugo timmar långt plus tjugo till för alla extragrejer. Less är onekligen more, och det enkla grundreceptet i Patapon 2 gör mig visserligen en smula galen, men framför allt väldigt glad.
