Knack var mycket: en meme, ett stående skämt, PS4-gurun Mark Cernys PS4-bäbis. Det var däremot inte ett bra spel. Den dåliga nyheten är att Knack 2 inte heller är särskilt bra. Den hyfsat goda nyheten är att det gör ett bättre jobb med att vara mediokert "skoj" för hela familjen.

Striderna är ibland kul på riktigt. Från att i princip bara ha haft knytnäven har Knacks repertoar utökats med sparkar, pareringar, superslag, kontringar och ett färdighetsträd med många förgreningar att rota runt bland med ytterligare trick och uppgraderingar.

Att kameran är låst i Knack är snarare en vanesak än en dålig sak.

Stridens hetta har en annan glöd än i det bistra originalet.

Berättelsen är okej. Lite som i en dålig Pixarfilm.

Berättelsen och gänget som driver den gör ett hyfsat jobb och även om alla smaker av fantasy, sci-fi, troll och robotar kanske inte gifter sig med varandra är slutresultatet bitvis charmigt.

"Feta robotar kräver Knack av XXL-mått"

Man tar bättre tillvara på Knacks natur. Den lilla gynnaren kunde redan 2013 bli rena rama kolossen. Detta skedde dock efter spelets behag men i Knack 2 knackar evolutionen på och huvudpersonen kan bli stor eller liten beroende på vad plattformarna och motståndet kräver av honom. Smala avsatser kräver en liten Knack medan feta robotar kräver Knack av XXL-mått. Ibland tvingas du skifta hejvilt när du ska parera fällor.

Vi snackar inte extrem plattformsakrobatik men hjältens nya sinne för flexibilitet gör att Knack 2 mer känns som ett spel snarare än en teknikdemo. Is-Knack gör comeback och metall-Knack säger hej. Liksom Knack själv är banorna föränderliga, åtminstone på ett visuellt plan. Sömlös, lokal co-op passar in bra här och är ännu en förbättring. Ändå är det sällan helheten lyfter.

Co-op gör månne inte spelet dubbelt så kul men passar ändå bra in.

Knack och Knack är en explosiv duo.

Pusslen är sällan någon hjärngympa.

Knack 2 lyckas med det misslyckade konststycket att polera allt till det bättre utan att vara ett så väldigt mycket bättre spel. Det är egentligen en skvatt galen ekvation men i knackiga Knacks fall är det inte så barockt. Grunden är en lång rad alltför långrandiga banor utan särskilt mycket finess. Oavsett om skådeplatsen är en by byggd längs en bergvägg i en prunkande dal eller en futuristisk miljonstad är känslan den samma: spelet går och går utan att komma till saken.

"Spelet går och går utan att komma till saken"

Ändå är det inte så tokigt att gå och gå ibland. De pimpade striderna är en bra grej, likaså många av vyerna som drar nytta av PS4 Pro (antingen genom högre upplösning eller högre framerate), co-op har stuvats in väl och den lite Pixarliknande berättelsen har ett visst mått charm. Knack 2 må vara en medelmåtta men kommer säkerligen vara den halvmesyren jag minns bäst när det är dags att skriva bokslut över spelåret. Det är alltid något.