Men trovärdigheten kan läggas åt sidan om man vill. Vid spårning visar lysande markeringar fotspår, spillning och blodspår när du kommer tillräckligt nära, och med skill-uppdateringar förtydligas dessa om du så vill. Men på natten måste du ha din brutalt ljusstarka lampa tänd för att se spåren, och innan man ger upp och kör med lampan konstant påslagen blir det ett evinnerligt klickande på lampknappen för att inte skrämma bytet. Realismdyrkare kan stänga av hjälpmedlen och helt förlita sig till det visuella; ett sätt att späda ut redan duktigt mycket speltid.
Men spårningen gör också eftergifter för spelbarhet, framförallt i fråga om spillningen. Bajshögarna ligger emellanåt så tätt att man tror laktosintolerantas förbund haft årsmöte på en mjölkbar i närheten. Jag spårade en svartbjörn med särdeles stökig kista i en halvtimme, och tappade räkningen bortåt femtonde tarmtömningen. Tacksamt konstaterar jag att björnbajsdoft saknas i minnet.
Träffar du djuret dåligt flyr det och du tvingas jaga en god stund. För man lämnar inte skadeskjutna djur.
Det finns ett antal baser utplacerade på kartorna. När du låst upp en kan du där vila bort eventuella skador, köpa vapen och utrustning, och dessutom kan du snabbförflytta dig dit med ett par musklick. Men du ser inte baserna på kartan direkt, de hittas med tur eller från utkikstorn. Därför tar det duktigt med tid att hitta alla – betänk att kartorna är större än en mil i var riktning och att du som snabbast håller promenadtempo. Men du vill låsa upp dem, för de fungerar som startpunkt när du klickar igång spelet nästa gång, och förmodligen vill slippa gå två kilometer för att fortsätta där du slutade.
The Hunter: Call of the Wild gör ett gediget jobb som jaktspel, och de många långa stunderna när ingenting händer glöms snabbt när en hjort plötsligt ger sig tillkänna i kikaren. Men innan vi ger oss in på summering och betyg finns ett par kritiska punkter kvar att nämna – spelets skick. Det är inte bara buggigt, utan så ofärdigt att man häpnar över att inte hitta en "Early access"-stämpel någonstans på Steam-sidan.
"Quick kill bonus" skvallrar om dålig träff.
Det kraschar, det har minnesläckor, det hittar inte vanliga trådade Xbox-gamepads, att binda om kontrollerna buggar, djur fastnar i marken, ljud och skärmupplösning stökar. Vidare: gränssnittet är kasst, i multiplayer kan du bara låsa upp baser och nya områden som host, jakttorn går inte att låsa upp, det går inte att markera spår och bekräfta djur visuellt samtidigt. Och som sagt, det tar absurt lång tid att låsa upp skills och perks.
Redan en vecka efter releasen har utvecklarna patchat spelet flera gånger, senast i går då levelsystemet snabbades upp. Det är bra, samtidigt som det är anmärkningsvärt att släppa ett spel så buggigt och ofärdigt. Missarna till trots ger Call of the Wild en hel del minnesvärda spelstunder, både pirret när man närmar sig skottläge efter långdraget smygande och den fantastiska känslan av storslagen natur. Ett spel som rundar all kritik det första spelet utsattes för, men som kommer få lika mycket kritik för skicket det släpps i.
