Influeras av Skyrim, Assassin's Creed, Uncharted, Tomb Raider med flera, men lyckas skapa något eget med både ett mänskligt och ett mekaniskt hjärta.
Det lånar den karga naturen från Skyrim och den ekologiska apokalypsen från (sorgligt) förbisedda Enslaved. Utropstecken signalerar sidouppdrag som vore det ett mmo och Aloy, rödtotten i huvudrollen, smyger som Ezio, klättrar längs en bergsvägg som vore hon Nathan Drake. Eller vänta, är hon ändå inte Lara Croft? På toppen spänner hon sin båge och vi ser hur en pil susar rakt in i hjärtat på en mekanisk best.
Aloy är en stark, självlysande hjältinna.
Horizon Zero Dawn inspireras och influeras av snart sagt hela den moderna spelhistorien. Ändå lyckas det vara något vackert eget, som har tillräckligt med hjärta och eget driv för att skapa sig en egen identitet. Det är en öppen sandlåda som visserligen tyngs av genrens överflöd, men samtidigt är det en modig ny värld.
Det är också vår värld men en vision av de tusentals, kanske miljoner år in framtiden där naturen har tagit tillbaka jorden och där en robotfauna till stora delar ersatt djurlivet av kött och blod. Skyskrapor finns kvar men bara som ihåliga skelett. Människorna lever istället vidare i primitiva stammar med blygsam teknologi och nya övertygelser.
En kultur vars oförlåtande natur snabbt blottläggs.
En av Horizons främsta styrkor är den möda som lagts på den här nygamla platsens kultur. Inte nog med att man återgått till rudimentära seder, man har också (åter) lagt sina öden i guds händer, men i det här fallet är det en gudinna. Och istället för en mans värld är det matriarkerna som håller i taktpinnen. Felsteg, som att sätta sin fot i den gamla världens ruiner, resulterar i att man blir utstött. Ibland för resten av livet. De utstötta får leva kvar i landet men får inte under några omständigheter tilltalas.
Bad religion
Då Aloy under hela sin uppväxt levt som en utstött blir det inte krystat att hon vet ungefär lika lite som vi om lagarna och de närmast sektliknande uppfattningarna. Tacksamt nog tvingas vi inte heller svepa hela historiebägaren på en gång utan vi får istället bit för bit lägga ett pussel om allmodern, metalldjävulen, seder, läror och ett infekterat sår som ännu inte läkt. Om en galen solkung, röda räder och mänskliga blodsoffer till djävulen för att hejda maskinernas framfart. Man kan bli ateist för mindre.
Bortom världsbygget har Horizon överraskande få nya idéer att komma med. Det gör mig faktiskt ingenting. Horizon känns i varje friskt andetag som ett äventyr i ordets rätta bemärkelse. Det ger oss intrikata actionbitar, rollspelande, färdighetsträd, stealth och framför allt glädjen i att bestiga ett berg och se vad som väntar på andra sidan.
HDR skapar grafisk magi som dessvärre inte syns på den här skärmdumpen – det måste upplevas.
Det är bedårande vackert, i synnerhet med PS4 Pro under huven, men HDR är faktiskt en ännu skönare sak för ögat än Pro-fördelarna. Färgerna är så intensiva att det ibland känns som att speja ut genom ett fönster snarare än i en skärm. På toppen av en död skyskrapa ser jag hur andra döda kolosser och trädtoppar sticker upp ur dimman. Under de värsta regnstormarna går det knappt att se vad som är tio meter framför en men när solen tittar fram igen är det med ett varmt, äkta ljus. Det flyter inte silkeslent men lika bra som jag hade hoppats på, det vill säga stabilt och fullt njutbart.
