Svenska spelskribenter applåderar inte på pressvisningar. Så är det bara, men när Ubisoft avslutade sin E3-konferens för två år sedan med en välregisserad visning av #Tom Clancy’s The Division fick vi nästan sätta oss på händerna för att inte dras med i den uppjagade stämningen. Efter en dryg vecka på Massives Manhattan kan vi dock konstatera att Ubisoft gjorde spelet en rejäl björntjänst när de frontade med deckarförfattarens namn.
Förutom en stad som är återskapat ner till råttorna på gatan är det inte mycket som är realistiskt med The Division. Där kan man verkligen snacka om förväntningar som skurit sig hos många. Även om Massive själva inte vill erkänna det är likheterna med andra moderna onlineshooters slående när man skalar av den snygga New York-ytan.
Tom Clancy's Destiny
Drivkraften i spelet är inte att få uppleva en kioskvältarstory, även om konceptet med en pandemi spridd via sedlar säkert skapat ett gäng nya preppers med färdigpackade förnödenheter och rotationsscheman på hushållets konservförråd. Istället är det den ständiga jakten på prylar som är lite, lite bättre än de du redan har som driver dig framåt. På väg till nästa bättre grej går du upp i nivå, får nya färdigheter och ekorrhjulet spinner igång så att kullagren glöder.
Det är inget fel med det. Det finns djupt rotade mänskliga drifter som den här typen av spel är otroligt duktiga på att utnyttja. Små adrenalinkanyler som regelbundet trycks in i våra belöningssystem. De första timmarna skaver heller inte detta särskilt mycket. Jag är upptagen med att insupa känslan i den mest detaljrika spelskildringen av New York någonsin. Vartenda kvarter känns som ett litet äventyr. Mobiltelefoner berättar om dystra öden från de vanliga människor som försöker överleva i den pestsmittade staden. Här och var stryker de omkring, rotar bland utspridda sopor eller sörjer personer som ligger döda på gatan. Huvtröjeklädda busar läxas upp med något halvkilo bly vardera.
Huvtröjor är senaste skurkmodet i New York
Jag hade också turen att uppleva de inledande timmarna tillsammans med andra. Vi hojtade till varandra på militärlingo, flankerade fiender och med koordinerad eldgivning dog till och med bossarna på några sekunder. Vapnen vi belönades med kändes betydligt bättre än ärtbössorna i början. Med nya förmågor började man stöpa sin karaktär utefter ens spelstil. Helande akutväskor, ettriga kulsprutetorn eller scanners som får fiender att lysa upp även bakom skydd.
När de andra loggar ut och jag fortsätter min recensionsresa blir det snabbt väldigt tomt. Helt plötsligt krävs det tre magasin för att fälla en mellanboss, trots att han bara har en huvtröja under jeansjackan. "Overkligt" kanske någon utbrister men det är inte det egentliga problemet. Det är tråkigt. Suckarna blir djupare varje gång berättarrösten varnar för ännu en våg av fiender.
