Allt sådant innehåll känns välgjort, många gånger överraskande och blir därför tidstjuvar eller extra kött på benen, beroende på om du är stressad eller gillar att samla på allt. Skrot är ödemarkens valuta och därför en ständig bristvara. Med det köper du nya delar till din kärra, som går att uppgradera i mer än ett dussintal olika aspekter, fixar den obligatoriska läderjackan för bättre skydd eller ger Chumbucket bättre verktyg. Om du är en sådan som inte kan lämna ett område innan allt är undersökt och genomfört kommer du att stanna längre redan i den första zonen.
Trafiksäkerhet är ett hyfsat ovidkommande problem i Mad Max
Varje zon har en fästning där överlevare håller till och passande nog behöver du deras hjälp, och de din. Mat måste hämtas, bildelar införskaffas och race vinnas. Eftersom även de är fiender till Scrotus patrullerar hans blodtörstiga war boys områderna men genom att spränga tillhåll och riva ner deras byggnader kan hotbilden sänkas och ordningen återställas, vad det nu innebär i postapokalypsen. Upprepa detta till punkt och pricka i varje zon och en viss tjatighet börjar långsamt gnaga sig in i spelupplevensen. Trots att karaktärer, omgivningar och andra detaljer känns genomarbetade blir själva uppdragsdesignen snabbt gammal.
Warner Brawler
En del av det beror på striderna, både i bilen och till fots. Lite av den lekfullhet som för mig kännetecknar ett Avalanche-spel hittas när jag prejar andra bilar och sliter ut deras förare med harpunen. De blir dock snabbt långrandiga historier som helt saknar filmernas intensitet. Till fots är det största problemet att man plockat spark-o-smocksystmet från Batman (en annan Warner-serie) men inte hittat rätt i den rytmik som gör det så tillfredsställande i helkroppslatex.
Max älskar handgemäng - det gör inte jag
Variationen bland fienderna blir heller inte särskilt stor under spelets gång och när jag möter en tredje miniboss med exakt samma mekanik som de föregående blir jag less. Istället för att utmana med nya rörelser, attacker och svagheter blir receptet “släng bara in fler fiender”. Vid en passage som säkert lämnade ett 30-tal war boys nedslagna i sanden var jag mätt. Så mätt.
Mad Max är långtifrån ett dåligt spel, vissa delar får till och med en luttrad spelskribent att nicka gillande. Chumbucket är en av de bästa sidekicksen jag haft nöjet att rädda världen med på länge. Att bli fångad i en storm mitt ute i ödemarken, med dödliga blixtar och kastvindar, var en omskakande upplevelse första gången. “Fan, va ballt” var min exakta reaktion. Allt detta bygger vidare på den allt mer populära formulan som såväl #Batman, #Shadow of Mordor och inte minst de senaste #Far Cry-spelen så framgångsrikt spunnit sin spelmekanik på. Om du slickar tallriken varje gång en sådan rätt dukas fram kommer timmarna att räknas i tiotal innan du är klar.
Men för mig är smaken lite för bekant.
Fotnot: Vi har testat Windows-versionen av Mad Max.
